Jämförande litologisk och geokemisk studie av Sevens amfibolitkomplex i Sylarna och Kebnekaise

Sammanfattning: Sevekomplexet är ett 900 km långt och volymmässigt dominerande inslag i den övre skollberggrunden i de Skandinaviska Kaledoniderna. Komplexet representerar delar av Balticas passiva kontinentkant och havet strax utanför. Litologin domineras av metabasiter. Om dessa tillhör en och samma magmatiska händelse, representerar de en s.k. Magmatisk Storprovins (Large Igneous Province) och bevis för intensiv och utbredd vulkansim strax före kambrium. Examensarbetets syfte är därför att jämföra Sevens amfibolitkomplex i den norra (Kebnekaise) respektive södra (Sylarna) delen av de Svenska Kaledoniderna, samt att undersöka ifall de två områdena bildades i en plattektoniskt likartad miljö. Examensarbetets huvuddel består i en geokemisk jämförelse mellan amfibolitkomplexen. En tidigare geokemisk studie av Sylarna amfibolitkomplex har kompletterats med nya data; vidare utfördes en kartering av nyckelområden i Sylarnaområdet för att fastställa hur amfibolitkomplexet förhåller sig tektonostratigrafiskt till övriga enheter i området. Amfibolitkomplexen i de två områdena uppvisar stora likheter i litologisk sammansättning och tolkas som ursprungliga fragment av oceanskorpan med en gabbro intruderad av diabasgångar, gångar av plagioklasgranit, små kroppar av ultramafit, sulfidmineraliseringar, linser av epidotit samt skjuvzoner. Den geokemiska analysen visar dock att amfibolitområdena skiljer sig åt i kemisk sammansättning. Sylarnaamfiboliten är en toleitisk oceanbasalt, som är starkt anrikad på inkompatibla spårelement jämfört med en normalt utarmad oceanryggsbasalt (N-MORB); den har även likheter med basalter från oceanöar. I ett tidigare arbete påvisades spilitisering (högt Na2O-innehåll kombinerat med lägre Al2O3 och CaO). Amfiboliten i Kebnekaise är också en MORB, men svagare anrikad på inkompatibla spårelement. Vissa av proven visar tecken på fraktionering. En del av proverna avviker från Sylarnas amfibolit genom att de visar högre halter av kalium, något lägre halter för titan samt tråg för tantal och niob i normaliserade variationsdiagram. Proven från Kebnekaise visar endast svaga tecken på hydrotermal omvandling. De två amfibolitkomplexens kemiska olikhet tyder på olika magamkällor. Sylarnas amfibolit härstammar troligen från en djupare, mera anrikad mantelkälla jämfört med den magma som gav upphov till Kebnekaises amfibolitkomplex. Urlakningen på tantal och niob i några av Kebnekaises prover är en egenskap som kännetecknar basalter från subduktionsmiljö. Resultatet är svårtolkat, eftersom det knappast kan ha funnits några öbågar utanför Baltica vid detta tidiga rift-stadie. Detta examensarbete visar alltså på en viktig skillnad mellan amfibolitkomplexen, vilket kräver ytterligare geokemisk undersökning (isotoper). Tektonostratigrafin i Sylarnaområdet reviderades och en ny skolla, Ekorrdörrenskollan, definierades. Denna skolla underlagrar Sylarnaamfiboliten, som tillhör Blåhammarfjället-skollan. I ett tidigare arbete föreslogs ett primärt stratigrafiskt samband mellan Sylarnaamfiboliten och diabasgångarna i den underlagrande mellersta skollberggrunden, där diabasgångarna antogs utgöra matargångar till amfibolitkomplexet. Resultaten från detta examensarbete stöder ej en sådan tolkning.