Rätten mot självangivelse i konkurrensprocessen - En jämförelse av rätten mot självangivelse som den tillämpas i EU-domstolen respektive Europadomstolen

Sammanfattning: Föreliggande uppsats behandlar frågeställningar rörande förhållandet mellan EU:s konkurrensrätt och rätten mot självangivelse. Uppsatsens syfte är att undersöka företags rätt att vara tyst när de är föremål för en konkurrensrättslig utredning. För att uppfylla syftet kommer följande två frågeställningar att ställas: 1. Vilken rätt till att vara tyst har den enskilde under konkurrensprocesser enligt EU-domstolens respektive Europadomstolens praxis? 2. Är konkurrensprocessen förenlig med den enskildes rättigheter utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv? Med hänsyn till att EU-medlemsstaterna är bundna till det konkurrensrättsliga regelverket samtidigt som de är bundna att följa Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter, kommer förhållandet mellan EU och konventionen att undersökas. Av relevans är också att utreda om konkurrensprocessen klassas som av straffrättslig eller administrativ art. Detta eftersom vissa konventionsrättigheter aktualiseras först när det någon blir anklagad för brott. Beträffande förhållandet mellan EU och Europakonventionen kan det konstateras att EU-domstolen återkommande inspireras av Europadomstolens avgöranden. Konventionens påverkan på EU-medlemsstaters rättsordningar medför dessutom att vissa rättigheter existerar så som allmänna principer inom EU. Sedermera kan konstateras att flera försök har gjorts från EU att ansluta till konventionen, samt att EU-stadgan ska tillförsäkra den enskilde minst samma rättigheter som följer av konventionen. Europadomstolens tolkning av konventionen får således oundvikligen påverkan på EU-domstolens tillämpning av civila rättigheter. Däremot synes inte finnas stöd i praxis för att EU-domstolens avgöranden i konkurrensmål har påverkats av Europadomstolen. Beträffande rätten mot självangivelse, eller rätten att vara tyst, tillämpas olika utgångspunkter av domstolarna. EU-domstolen tillämpar en princip om rätten till försvar, där rätten att vara tyst ingår, medan Europadomstolen grundar sina avgöranden på artikel 6 i konventionen, och såldes rätten till rättvis rättegång. Följaktligen ser rätten mot självangivelse olika ut i domstolarnas praxis. EU-domstolen stödjer ofta sina avgöranden på vikten av att EU-kommissionen ska ha omfattande befogenheter för att kunna bedriva effektiv konkurrenstillsyn. Möjligheten för ett företag att vara tyst under en utredning består endast av att inte behöva besvara frågor som skulle innebära ett erkännande. Europadomstolens praxis tyder på mer omfattande möjligheter för den enskilde att vara tyst. Där föreligger mindre möjligheter för administrativ myndighet att genom tvång, begära svar från den enskilde. Dessutom visar domstolens praxis att det även finns restriktioner när det kommer till att begära självexisterande bevisning. Slutligen gör Europadomstolen en helhetsbedömning av huruvida någons rätt till rättvis rättegång har åsidosatts. De mer extensiva rättigheterna som följer av Europadomstolens avgöranden skulle kunna komma att påverka konkurrensprocessen om EU-domstolen tillämpade EU-stadgan till förmån för princip om rätten till försvar. Något annat riskerar förefalla bristfälligt ut ett rättssäkerhetsperspektiv.