Sekventiell behandling av osteoporos : Effekten på BMD vid behandling med teriparatid följt av denosumab

Sammanfattning: Bakgrund: Osteoporos är en sjukdom som kännetecknas av minskad benmassa och försämrad benkvalitet vilket ökar risken för benbrott. Sjukdomen drabbar framför allt äldre kvinnor som passerat menopaus, men även män och yngre personer kan drabbas. Riskfaktorer inkluderar genetik, bristande fysisk aktivitet, rökning, alkoholkonsumtion och vissa sjukdomar och mediciner. Behandling av osteoporos fokuserar på att minska risken för frakturer genom att förbättra benhälsa och minska benförlust. Behandling kan ske med resorptionshämmande läkemedel som bisfosfonater eller denosumab som hämmar nedbrytningen av benmassa eller anabola läkemedel som teriparatid som stimulerar nybildning av benmassa.   Syfte: Syftet med detta litteraturarbete var att beskriva effekten av sekventiell behandling på bone mineral density (BMD) vid behandling med teriparatid följt av denosumab hos kvinnor med svår postmenopausal osteoporos utifrån tidigare studier.  Metod: De fem vetenskapliga artiklar som användes till litteraturstudien togs från databasen PubMed. Dessa analyserades med fokus på hur behandling med teriparatid följt av denosumab påverkar BMD hos kvinnor med svår postmenopausal osteoporos. Resultat: Resultatet visade en signifikant ökning av BMD på ryggraden i samtliga studier vid behandling med teriparatid följt av denosumab. En ökning av BMD kunde även ses på höft och lårbenshals dock var ökningen inte signifikant i alla studier. Frakturrisken studerades i tre av studierna. I en av studierna påvisades en signifikant minskning av frakturrisken vid behndling med teriparatid följt av denosumab, i en annan studie påvisades en minskning av frakturrisken dock var minskningen inte signifikant. I den tredje studien var det en mer fraktur i gruppen som fick teriparatid följt av denosumab.  Slutsats: Observerade data visar att behandling med teriparatid följt av denosumab har bättre effekt på BMD jämfört med monoterapi med denosumab eller teriparatid följt av bisfosfonater. Vidare studierna skulle dock behöva göras då det finns få randomiserade kontrollstudier och studierna som finns har relativt få antal deltagare. Dessutom skulle det behövas studier som pågår under längre perioder för att kunna påvisa eventuella långtidsbivekningar.