Ekokardiografiska fynd hos dobermann med och utan dilaterad kardiomyopati

Sammanfattning: Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en av de vanligaste hjärtsjukdomarna hos hund. Inom rasen dobermann har prevalensen i Europa uppskattats till 58 % vid 7 års ålder. Vid DCM har hjärtat en förändrad morfologi, det är dilaterat och har en nedsatt sammandragningsförmåga, och ofta ses rytmrubbningar (t.ex. kammarextraslag). Det är idag rekommenderat att utföra avelsscreening av dobermann och det mest kostandseffektiva sättet att undersöka hjärtats morfologi och rörelse är med ultraljud (ekokardiografi). Referensvärden finns föreslagna specifikt för dobermann där kammardiametern mäts i kortaxel i diastole och systole med M-mode, samt vänster kammares diastoliska och systoliska volym med Simpsons method of discs (SMOD). Syftet med den här studien var att undersöka överensstämmelsen mellan olika metoder vid volymberäkning av vänster kammare hos dobermann med och utan DCM. Överensstämmelsen undersöktes mellan SMOD och Teichholz formel respektive mellan SMOD och tredimensionell ekokardiografi i realtid (RT3DE). Vidare jämfördes även beräknade värden på fractional shortening (FS) och ejektionsfraktionen (EF) med tidigare studier gjorda på dobermann. Totalt inkluderades 25 ekokardiografiska undersökningar i en studiepopulation av 24 hundar. Resultaten visade att volymberäkning av vänster kammare med Teichholz formel och SMOD var tekniskt möjligt hos samtliga hundar. Spridningen av differensen mellan metoderna var – 26 ml < 0 < 105 ml vid de diastoliska mätningarna respektive -24 ml < 0 < 96 ml vid de systoliska mätningarna. Ingen signifikant överestimering eller underestimering kunde upptäckas hos de hundar som bedömdes vara normala. Teichholz formel överestimerade vänster kammarvolym kraftigt jämfört med SMOD hos samtliga hundar med DCM och överestimeringen tenderade till att öka med ökande kammarvolym. 21 hundar undersöktes med RT3DE. Flera undersökningar (n=8) resulterade i bristfällig bildkvalitet av 3D-looparna för att en volymberäkning skulle kunna utföras. Resterande hundar (n=13) jämfördes med SMOD och differensen mellan metoderna var -12 ml < 0 < 7,4 ml vid diastoliska mätningar respektive -21,4 ml < 0 < 10,8 ml vid systoliska mätningar. I de systoliska mätningarna tenderade SMOD att underestimera kammarvolymen jämfört med RT3DE. FS undersöktes hos 20 hundar med och utan DCM. Hundar som bedömdes vara normala (n=13) hade median FS = 23 % (total spridning 21 - 30%) och hundar med DCM (n=7) hade en median FS på 13 % (total spridning 8 - 20 %). EF undersöktes hos 20 hundar med och utan DCM. Bland de hundarna som bedömdes vara normala hade EF medianvärdet 47 % (total spridning 38 - 59%) och hundar med DCM hade en median EF på 36 % ( total spridning 24 - 44 %). På grund av att skillnaden mellan SMOD och Teichholz formel vid volymberäkning av vänster kammare bedömdes vara av klinisk betydelse, kunde slutsatsen dras att den senare metoden inte är rekommendabel för estimering av kammarvolymen hos dobermann. Användbarheten av RT3DE var problematisk inledningsvis, eftersom tillräcklig bildkvalitet inte kunde erhållas, men förbättrades under studiens gång. RT3DE och SMOD överensstämde väl. FS hos hundarna i denna studie varierade mycket och visade, i likhet med andra studier, att FS är ett otillförlitligt mått på vänster kammares funktion. EF hos hundarna i denna studie stämde relativt väl med de aktuella rekommenderade värdena av EF hos hund med och utan DCM.