Intensivvård efter självdestruktiv handling : Intensivvårdsjuksköterskor upplevelse

Sammanfattning: Bakgrund: Suicid är den yttersta och mest allvarliga aspekten av självdestruktiv handling och ett bekräftat globalt folkhälsoproblem som fjärde vanligaste dödsorsak bland åldrarna 15-29år. Antal personer som utför självdestruktiv handling så att intensivvård krävs för överlevnad ökar och recidiv är vanligt. Intensivvårdssjuksköterskan är i och med sin profession omvårdnadsansvarig och står närmst vid möten med dessa personer. Syfte: Syftet är att belysa intensivvårdssjuksköterskors upplevelser vid vård av personer som utfört självdestruktiv handling. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats utfördes. Tio intensivvårdssjuksköterskor anställda på två olika intensivvårdsavdelningar i Mellansverige valdes ut genom ett strategiskt urval att delta i var sin semistrukturerad intervju som utfördes någon gång under två veckor i februari-mars år 2023. Induktiv innehållsanalys utfördes med Lindgrens m.fl (2020) analysmetod som analysverktyg. Resultat: Resultatet presenteras i två huvudkategorier: emotionellt påfrestande möten och behov av vårdorganisatorisk samverkan och stöd. Samt fem subkategorier: att inte räcka till, att känna sorg och oro, att känna en etisk stress, att känna frustration över bristfälliga omständigheter samt att behöva rätt förutsättningar och resurser. Slutsats: Möten med och vård av personer som utfört självdestruktiv handling är emotionellt påfrestande och så även för intensivvårdssjuksköterskor. Behov av stöd och välfungerande samverkan från vårdorganisationen samt specifik utbildning om självdestruktivitet som diagnos, bemötande av och kommunikation med självdestruktiva personer krävs för att intensivvårdssjuksköterskans tilldelade omvårdnadsansvar ska kunna utföras fullgott och i framtiden kunna utvecklas gynnsamt.