Borrkärnekartering av en Zn-Ag-Pb-mineralisering vid Stenbrånet, Västerbotten

Sammanfattning: Stenbrånet är ett område strax väster om Bastuträsk i utkanten av gruvdistriktet Skelleftefältet i Västerbotten, norra Sverige. Tidigare undersökningar gjorda av Boliden Mineral AB har visat på förekomst av en skivformad kropp kraftigt anrikad på Zn, Ag och Pb. Studier av tunnslip och borrkärnor som karterats i detta arbete visar på en decimeter- till metertjock sulfidhorisont med kraftig impregnation av zinkblände och/eller magnetkis som lokalt övergår till att bli massiv. Kartering av borrkärnor längs fyra profiler bekräftar tidigare utförda studier avseende bergartsrelationer. Området domineras av en gnejsig bergart, Sikträskgranitoiden, som är flankerad av kraftigt regionalmetamorfoserade suprakrustalbergarter som i sin tur överlagras av postmetamorfa graniter av Revsundstyp. De suprakrustala enheterna består av kraftigt förgnejsade till migmatiserade vulkaniter och sediment med spår av sulfider (främst magnetkis och pyrit). Det förekommer även metertjocka granitiska skivor (leukosom) av Skellefte-Härnötyp. Sulfidhorisonten har antagits finnas i kontakten mellan vulkaniterna och sedimenten, men existensen av en sådan kontakt har inte bekräftats i denna studie. De profiler som konstruerats utifrån borrkärnekartering visar att samtliga litologier stupar in mot Sikträskgranitoiden och bildar en domlik geometri. Sulfidhorisontens lutning stämmer väl överens med den allmänna lagerföljden i området. Den övergripande stupningen av sulfidhorisonten, gnejsigheten och kontakten mot Revsundsgraniten är cirka 30º ut från Sikträskdomen. Mina resultat baserade på kartering och tunnslipsstudier indikerar följande geologiska historia: 1. Avsättning av sediment och vulkaniter (1.90-1.88 Ga), 2. intrusion av Sikträskgranitoiden (1.88 Ga), 3. regionalmetamorfos (1.88- 1.80 Ga) och slutligen 4. intrusion av Revsundsgranit (1.80-1.78 Ga). Mineraliseringen har troligen bildats antingen som ett remobilisat av en äldre mineralisering eller som en koncentration av de metaller som fanns i sedimenten. Metamorfosen har sedan mobiliserat fluider som löst upp metaller och transporterat dessa till kontakten mellan vulkaniterna och sedimenten, där den kemiska skillnaden mellan bergarterna har varit tillräcklig för att fälla ut metallerna.