Runstenarna i Sollentuna härad : Om släkt och samhälle under sen vikingatid

Sammanfattning: Runstenarna i Sollentuna följer ungefär samma mönster som de i resten av Uppland vad gäller fördelning av vilka som reste stenarna och till vilkas minne. Därför är det självklart att förhållandena var också det samma vad gäller arvsmönster, där bakarv, delade arv och kvinnliga arvingar var ett vanligt inslag. Av de 83 runstenssponsorer som syns på ristningarna var 67 (80 %) män och 16 (20 %) kvinnor. Av de 44 runinskrifter där man kan tydligt se antalet sponsorer så hade 18 (40 %) en sponsor och 26 (60 %) flera. Av de 67 ihågkomna var 55 (82 %) män och 12 (18 %) kvinnor. De utlandsfärder som gjordes av Sollentunabor gick i österled, tydligen främst till Grekland och det tycks ha funnits minst en släkt som ordnade dessa expeditioner som bodde i området, kanske fler. Runstenarnas placering visar också att det redan på vikingatiden stod en kyrka i Spånga och en i Ed. De antyder också att när folk valde var de skulle resa sina runstenar, speciellt de större och mer påkostade verken, så brukade man välja de platser även tidigare generationer hyllat sina döda. Mot slutet av perioden förvandlades runstenen till slut till en variant av den kristna gravstenen. Förutom att hylla sina döda släktingar var runstenarna också ett sätt att stärka sin egen ställning i samhället, genom att visa upp vem man var släkt med och som ett sätt framhäva sin rätt att ärva egendomar och även titlar och makt. Brostenarna och de stenar som nämner utlandsfärder visar på några mäktiga och rika släkter inom området. Om man också ser brobyggandet som en form av avlat är de också ett tecken på kristendomens genombrott.