Jämförelse mellan olika serologiska markörer för diagnostik av celiaki

Sammanfattning: Celiaki är en kronisk autoimmun överkänslighetssjukdom mot proteinet gluten. Gluten förekommer i vete, korn, råg och havre. Sädesslagen innehåller olika prolaminer, vilka gemensamt benämns för gliadin. Autoantigenet utgörs av enzymet vävnadstransglutaminas (tTG). Genom deamidering medför enzymet att gliadinets immunogenitet ökar. Det är av största vikt att tidigt ställa korrekt diagnos och inleda glutenfri diet, eftersom celiakin i sig inte bara kan orsaka lidande utan även frambringa en rad följdsjukdomar. Symptomen vid celiaki kan vara väldigt varierande. Därför är behovet av säkra analysmetoder mycket stort. Idag sker diagnostiken vanligen med den serologiska markören immunoglobulin A (IgA) tTG. Analysprincipen bygger på en antigen-antikroppsreaktion mellan bundet antigen och eventuella antikroppar hos patienten, riktade mot antigenet. En sekundär antikropp konjugerad med enzym tillsätts och binder in till komplexet. Vid efterföljande enzymreaktion uppstår en mätbar produkt, vilken är direkt proportionell mot halten av de sökta antikropparna. Syftet med denna studie var att undersöka korrelationen mellan analysinstrumenten, Immulite® 2500 och Phadia® 250, med avseende på markören IgA tTG. Dessutom undersöka sambandet mellan markörerna IgA gliadin (Agl) samt deamiderat gliadin IgA (Agp) respektive deamiderat gliadin immunoglobulin G (Ggp). Korrelationen mellan analysinstrumenten beräknades till 0,85. Korrelationen var något lägre än förväntat, men trots det resulterade 80 % av analysresultaten i samma kliniska bedömning. Korrelationen mellan gliadinmarkörerna var följande: 0,79 mellan Agl och Agp, 0,57 mellan Agl och Ggp samt 0,67 mellan Agp och Ggp. Resultaten visade att 64 % av analysresultaten gav samma kliniska bedömning. Fortsatta studier med referensmaterial krävs för att bedöma markörernas sensitivitet och specificitet.