När luften börjar sjunga mellan oss : Om att vidga lyssnandets horisonter

Sammanfattning: Genom skrivandet av denna vetenskapliga essä ville jag utforska det slags utvidgade lyssnande som jag strävar efter och använder i mitt yrke som rytmiklärare.[1] Texten tar avstamp i två berättelser som rör sig kring detta lyssnande. Berättelsernas själva ordval gav mig sedan nyckelord som ledde undersökningen framåt: Tystnaden, En enad och gemensam handling, Rummet, Centrum, fokus, mitt, Blicken, Tiden, Rörelsen, Närvaron, Kroppen, Delarna och helheten samt Gesterna. Jag tar i texten hjälp av, eller spjärn emot, tankar av bland andra Don Ihde, Michael Polanyi och Marcia Sá Cavalcante Schuback. Med finns även koreografen och professorn i rytmik Susanne Jaresand, samt essäisten Ann Carson.  Arbetet har visat mig hur vår kultur, såväl som den filosofiska traditionen, sedan lång tid tycks ha kretsat kring den sedda världen framför den hörda, inlyssnade. Kanske detta är en av anledningarna till att jag i mitt yrke ofta stött på oförståelse. Nu finner jag genom skrivandet detta uppdelande av sinnena orättvist för dem båda – att det till exempel är möjligt att se på ett lyssnande sätt. Kroppen blir hemvist till detta lyssnande, som tar in tiden, rummet, rörelsen och de klanger som uppstår.  Går det att kläda detta lyssnande i ord? Jag ville försöka. Genom orden kan jag kanske nå en ny förståelse.   [1] Rytmikmetoden formulerades av Émile Jaques-Dalcroze runt sekelskiftet 1900. Se till exempel hans verk Rytm, musik och utbildning (Stockholm: KMH förlaget 1997).