Långsiktig torvnedbrytning för olika vegetationstyper på dikad skogsmark

Sammanfattning: Skogsklädda torvmarker i Sverige dikades i stor utsträckning mellan 1930- och 1980-talen i syfte att höja virkesproduktionen. Till följd av klimatproblemet har intresset för dikade torvmarkers bidrag till växthusgasutsläppen ökat under de senaste decennierna. Dikning medför att en långsam torvtillväxt ofta vänds till en torvnedbrytning, vilket därmed ger en nettoavgång av koldioxid och ibland även av lustgas till atmosfären. Syftet med studien var att bidra till att utveckla en ny metod för att mäta den årliga marksänkningen på dikad torvmark samt att, med denna metod, skatta torvens nedbrytningshastighet på dikade torvmarker med olika näringsinnehåll i södra och mellersta Sverige. Marksänkningen skattades via mätning av höjdskillnaden mellan läget för trädens gropunkt (där fröet en gång började gro i marken) och markplanet. Studien bygger på antagandet att gropunktens läge ligger mycket nära nivån för den översta rotens märg och att träden i sig inte sjunkit nämnvärt trots att marken mellan träden gjort det. För att minska den lokala naturliga variationen mättes denna höjdskillnad för tre träd per plats (mätserie). Under två fältveckor juni 2023 samlades 34 mätserier in på torvmarker med olika vegetationstyper, 17 på latitud 57 och 17 på latitud 59. Studien visade på en tydlig gradient med högre marksänkningshastighet på mer näringsrik torv (örttyp 0,51 cm/år) mot lägre värden via grästyp (0,28 cm/år) och blåbärstyp (0,16 – 0,18 cm/år) och med de allra lägsta värdena på fattigristyp (0,08 cm/år). Det fanns även en tendens, om än icke signifikant, till högre densitet för den mer näringsrika torven. Detta skulle i så fall förstärka skillnaden i årlig kolförlust mellan mer och mindre näringsrik torv, det vill säga att en centimeter har större effekt på mängden koldioxid som släpps ut i de näringsrika torvmarkerna. Efter multiplikation med den medeldensitet som skattades via jordprovtagning på respektive ståndortstyps provlokaler skattades en årlig nettoavgång av koldioxid på 12 ton för örttyp, 3,4 – 5,2 ton för grästyp, 2,6 – 3,1 ton för blåbärstyp och ca 1 ton per hektar och år för fattig-ristyp. Resultatet stödjer tidigare rön att nedbrytningshastigheten och därmed mängden koldioxid som släpps ut ökar med markens bördighet. Förhoppningen är att resultaten ska kunna bidra till att ge en mer högupplöst bild av hur emissionerna skiljer mellan olika näringsrika vegetationstyper i södra Sverige.