Vid sidan av avtalslagen - en undersökning av speciell ställningsfullmakt i rättspraxis

Sammanfattning: Avtalslagens ålderdomliga regler om fullmakt ger ingen uttömmande reglering av de fullmaktstyper som förekommer i det moderna svenska samhället. Vid sidan av avtalslagen har nya praxisgrundande fullmaktstyper utvecklats i syfte att tillgodose tredje mans skyddsintresse. Med utgångspunkt i den allmänna ställningsfullmakten har Högsta domstolen (HD) etablerat den speciella ställningsfullmakten. Kravet på att mellanmannens behörighet ska följa av lag eller sedvänja har åsidosatts, och HD har funnit stöd för mellanmannens behörighet i andra omständigheter. Den speciella ställningsfullmakten förekommer i tre olika former. Den så kallade toleransfullmakten bygger på att huvudmannen utan att ingripa tolererat en mellanmans rättshandlingar, varefter tredje man fått ett befogat intryck av mellanmannens behörighet. Vid kombinationsfullmakt består tredje mans befogade intryck av mellanmannens behörighet i en kombination av omständigheter som härrör från huvudmannen. Vid tillitsfullmakt förutsätter avtalsbundenhet att tredje man hyst befogad tillit till mellanmannens behörighet, och att de omständigheter som skapat den befogade tilliten härrör från huvudmannen. Huvudmannen ska även ha haft insikt om att dessa omständigheter skulle kunna föranleda tredje man att hysa befogad tillit till att mellanmannen haft behörighet att företräda huvudmannen. De olika formerna av speciell ställningsfullmakt präglas av oklarheter. Fullmaktsformerna har inga rekvisit och det är svårt att avgränsa deras tillämpningsområden. Trots att fullmaktsformerna liknar varandra finns det skäl att göra en distinktion mellan dem. Toleransfullmakten avviker från kombinations- och tillitsfullmakten eftersom mellanmannens behörighet enbart kan härledas ur huvudmannens tolerans. Kombinations- och tillitsfullmakten påminner starkt om varandra och utgår bägge från en kombination av omständigheter som ger tredje man intryck av mellanmannens behörighet. Dessa omständigheter måste även vid bägge fullmaktstyperna härröra från huvudmannen. De olika formerna av speciell ställningsfullmakt har dessutom varierande förankring i vilje- och tillitsteorierna. Toleransfullmakten präglas av viljehänsyn medan kombinations- och tillitsfullmakten i större utsträckning utgår från tillitshänsyn. Det råder en förvirring kring om de olika formerna av speciell ställningsfullmakt fortfarande bör tillämpas, viket främst syns i underrätts- praxis. En förvirring i begreppsbildningen motiverar även att samla tolerans, kombinations- och tillitsfullmakten under begreppet speciell ställningsfullmakt.