Begränsningsvärde för utsläpps- och bullervillkor -från ett värde till ett annat

Sammanfattning: 22 kap. 25 § miljöbalken (MB) anger att en dom om tillstånd i förekommande fall skall innehålla villkor om utsläpp, begränsningsvärden och bästa möjliga teknik. Villkor som anger en av tillståndsmyndigheten accepterad utsläppsnivå eller bullernivå kan föreskrivas som begränsningsvärde. Begränsningsvärde anger den mängd, koncentration eller nivå på utsläppet som inte får överskridas eller underskridas under en eller flera angivna tidsperioder eller på annat sätt som närmare anges i tillståndet. Fram till Mark- och miljööverdomstolens praxisändring 2009, har ett begräsningsvärde kunnat bestämmas att gälla såsom gränsvärde, riktvärde eller annat värde, i enlighet med 11 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH). Det är villkorets utformning som avgör vilka avvikelser som får ske inom ramen för villkoret. Ett villkor som föreskrivs att gälla som gränsvärde innebär att värdet inte får överskridas, medan ett villkor som föreskrivs att gälla som ett riktvärde innebär att verksamhetsutövaren måste vidta åtgärder för att förhindra ett nytt överskridande. En vanlig utformning, för bland annat villkor som reglerar utsläppsnivåer eller bullernivåer, har varit genom att föreskriva nivåerna att gälla som riktvärden. Ett rättssäkert villkor skall vara utformat på det sätt att verksamhetsutövaren på förhand vet vilka krav som kan komma att ställas på verksamheten och under vilka förutsättningar villkoret skall anses ha överskridits. Enligt Mark- och miljööverdomstolen uppfyller villkor med riktvärden inte kravet på rättssäkerhet. Med hänvisning till den frekventa användningen av villkor föreskrivna att gälla som riktvärden, avgjorde Mark- och miljööverdomstolen tre mål som syftade till att ändra förutsättningarna för villkorsreglering i tillstånd. Begreppen rikt- och gränsvärde utmönstrades till förmån för att villkor bör föreskrivas som begränsningsvärde. Begreppet begränsningsvärde bör i stället preciseras genom angivande av hur villkoret skall kontrolleras. Syftet med uppsatsen är att redogöra för de följder som uppkommer med ändringen genom att analysera begreppen begränsningsvärde, gränsvärde och riktvärde samt begreppens rättsverkan. Genom att undersöka vilka konsekvenser den nya villkorsutformningen innebär, kan ställning tas till hur rättssäkra villkor bör formuleras för att verksamhetsutövaren skall kunna efterkomma villkoren i den dagliga driften. Den nya villkorsutformningen innebär att begränsningsvärdets rättsverkan motsvarar ett gränsvärdes rättsverkan, där en enstaka överträdelse leder till straffsanktioner och produktionsbegränsande åtgärder måste vidtas. För att verksamhetsutövaren inte skall riskera att överskrida angiven nivån måste verksamheten, i de fall villkoren inte anpassas vid tillståndsprövningen, sänka sina nivåer ytterligare. Utsläpps- och bullernivåer som tidigare varit föreskrivna att gälla såsom riktvärden omvandlas till villkor som inte lämnar verksamhetsutövaren något utrymme att komma till rätta med överskridna nivåer. Detta innebär i praktiken skärpta krav för verksamheten. Verksamhetsutövaren bör vid tillståndsprövningen yrka på marginaler i förhållande till verksamhetens förväntade utsläpps- och bullernivåer. Om samma rättsverkan följer vid ett överskridande av ett gränsvärde, bör även samma säkerhetsmarginal, som finner stöd i balkens förarbeten, ges i utsläpps- och bullervillkoren för att kravet på rättssäkerhet skall anses uppfyllt. Om föreskrivna nivåer grundas på generella föreskrifter eller så kallade BAT-slutsatser kan dock inte marginaler tillåtas om det innebär att nivån sätts högre i det individuella tillståndet. Verksamhetsutövaren bör därför yrka på någon form av säkerhetsventil som tillåter enstaka överskridanden. Med hänsyn till både osäkra mätmetoder och verksamhetsutövarens möjlighet att bedriva sin verksamhet bör det finnas acceptans för enstaka överskridanden. Villkorsutformningen bör dock ske på annat sätt än genom föreskrivande av villkor med ett traditionellt riktvärde. Verksamhetsutövaren bör föreslå kreativa formuleringar där ett begränsat överskridande kan tillåtas utan att den tidigare riktvärdeskonstruktionen används. Mark- och miljööverdomstolen har formulerat villkor där villkoret anses uppfyllt om minst tio månadsmedelvärden under ett kalenderår klarar begränsningsvärdet samt villkor som medger ett visst antal överskridanden. För att villkorets betydelse redan i tillståndsprövningen skall kunna nyanseras, innebär ändringen även att det i tillståndet skall anges hur begränsningsvärdet skall kontrolleras. Kontrollen går från att huvudsakligen vila på verksamhets-utövarens egenkontrollprogram till att fastslås av tillståndsmyndigheten. Föreskrifter som anges i tillståndet kan endast ändras i samband med en omprövning av tillståndet i enlighet med 24 kap. MB. Kontroll bör därför till viss del utgöra utgångspunkten för villkorsformuleringen.