Friskrivningsklausuler i juridiska rådgivningsavtal – Om användandet av klausultypen i förhållande till 36 § avtalslagen

Sammanfattning: I samband med att kommersiella uppdragsavtal om juridisk rådgivning träffas är det inte ovanligt att avtalsparterna samtidigt avtalar om att begränsa rådgivarens ansvar med hjälp av en så kallad friskrivningsklausul. Syftet med användandet av sådana klausuler kan vara att kanalisera avtalets risker till den part som besitter bäst kapacitet att hantera risken. En annan anledning kan vara att man som avtalspart helt enkelt vill begränsa sitt skadeståndsansvar i förhållande till vad som annars hade varit fallet. Mot bakgrund av 36 § AvtL, och möjligheten att med stöd av denna paragraf jämka eller åsidosätta oskäliga avtalsvillkor, är emellertid avtalsfriheten inte obegränsad när det kommer till nyttjandet av friskrivningsklausuler. Syftet med denna uppsats är därför att utreda och analysera frågan om i vilken utsträckning 36 § AvtL tillåter att juridiska rådgivare friskriver sig från skadeståndsansvar. De typer av friskrivningsklausuler som avhandlas i uppsatsen är dels ansvarsbegränsningar, alltså klausuler där skadeståndsansvaret begränsas till ett visst belopp, dels ansvarsfriskrivningar, där rådgivaren fullständigt begränsar sitt ansvar vid exempelvis en viss grad av oaktsamhet. Undersökningen inriktas mot att klarlägga vilka faktorer som anses vara särskilt relevanta att beakta vid den bedömning av skäligheten som ska göras enligt 36 § AvtL. Då uppsatsen i synnerhet syftar till att utreda vilken vikt som ska tillmätas rådgivarens grad av oaktsamhet vid tillämpningen av paragrafen, redogörs också för frågan om när en juridisk rådgivare ska anses ha utfört sitt uppdrag oaktsamt. Möjligheterna att avtala om ansvarsfriskrivningar i rådgivningsavtal tycks utifrån vad som framkommit i undersökningen vara förhållandevis begränsade. Utrymmet att tillämpa ansvarsbegränsningar är större, men också när det gäller sådana klausuler är det tydligt att avtalsfriheten är relativ. Frågan om när en friskrivningsklausul ska betraktas som oskälig avgörs i första hand av hur oaktsam rådgivaren har varit vid genomförandet av uppdraget. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande NJA 2022 s. 354 framstår emellertid oaktsamhetsbedömningen som oförutsägbar, vilket ger upphov till ett antal problem. I vissa hänseenden förefaller dessutom juridiska rådgivares förpliktelser vara alltför långtgående. Vid tillämpningen av 36 § AvtL ska alla omständigheter som bedöms vara relevanta beaktas. Utöver rådgivarens grad av oaktsamhet har Högsta domstolen särskilt nämnt bland annat frågan om i vilken mån något centralt avtalsvillkor har åsidosatts, förhållandet mellan uppdragets arvode och ansvarsbegränsningens storlek, samt rådgivarens försäkringsmöjligheter som faktorer att ta hänsyn till. I uppsatsen dras emellertid slutsatsen att betydelsen av sistnämnda faktor bör förtydligas.