Tvångsvård av unga - En studie av gränsdragningen mellan LVU och LPT

Sammanfattning: Föreliggande uppsats behandlar två omdiskuterade lagar, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) respektive lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Det primära syftet är att utröna gränsdragningen i rättens kriterier för tvångsvård av den unge, dels enligt LVU, dels enligt LPT. I vilka fall tillämpas LVU respektive LPT för den unge? Jag försöker även belysa om det råder förenlighet mellan gällande rätt och hur det ser ut i realiteten samt om det går att urskilja om det föreligger en lucka i regelsystemet då varken LVU eller LPT är tillämplig. Uppsatsen består först av en deskriptiv del där gällande rätt avseende vilka förutsättningar som krävs för att LVU respektive LPT skall tillämpas samt gränsdragningens uppmärksamhet i två statliga utredningar. Därefter följer en empirisk studie i vilken Länsrätten i Skåne län och Länsrätten i Kronobergs läns bedömningar av förutsättningarna enligt LVU respektive LPT granskas. Jag reflekterar under varje kategori av beteende och/eller psykisk störning angående gränsdragningsproblematiken samt om det föreligger en lucka i regelsystemet. Slutligen analyseras slutresultatet med tonvikt på hur gränsen dras mellan LVU och LPT, undersökningsresultatets förenlighet med gällande rätt, gränslandet mellan LVU och LPT och avslutningsvis uppsatsens slutsatser. Det finns enligt gällande rätt inte någon tydlig skiljelinje mellan LVU och LPT. Underrätterna ställs inför problem då det finns otillräckligt utredda begrepp gällande gränsdragningen mellan LVU och LPT. Följden av detta kan resultera i att vissa fall behandlas olika, oaktat att det rör sig om samma slags beteende eller psykisk störning. Av uppsatsens empiriska studie har det framkommit att den unge beviljas vård med stöd av LPT i de fall då den unge har allvarliga ätstörningar eller fått ställda diagnoser som anges i förarbetena. Vård med stöd av LVU beviljas i de fall då den unge innehar ett missbruk som grundas på psykiska problem, missbruket behöver dock inte vara allvarligt. LVU tillämpas även i de allra flesta fall gällande unga som har ett aggressivt, våldsamt och hotfullt beteende, även om det inte är missbruksrelaterat. Det är däremot oklart var gränsdragningen går för de unga som innehar svår ångest, allvarliga suicidtankar eller har gjort suicidförsök. Tidigare kontakt med psykiatrin och den unges ålder synes få betydelse för om LVU eller LPT aktualiseras. Missbrukar den unge talar det för att LVU kommer att tillämpas. Självskadebeteende förefaller befinna sig i ett gränsland mellan LVU och LPT. Varken tvångsvård enligt LVU eller LPT kan således aktualiseras. Denna gråzon mellan allvarlig psykisk störning och socialt nedbrytande beteende föreligger p.g.a. att lagliga förutsättningar för att tvångsvårda unga med självskadebeteende inte erhålls vare sig i LPT eller i LVU, tillhörande förarbetsuttalanden eller rättspraxis. Enligt undersökningen beviljas visserligen åtskilliga unga med självskadebeteende vård, det är dock inte självskadebeteendet i sig som utgör den primära orsaken utan vårdbehovet är främst påkallat av andra orsaker såsom missbruk eller dragning till destruktiva miljöer.