Att säga, skratta och snäsa: Om översättningen av anföringsverben i en rysk prosatext

Sammanfattning: Denna uppsats kretsar kring min översättning av ett utdrag ur Alisa Ganijevas roman "Zjenich i nevesta". Inledningsvis redovisas en källtextanalys som tar upp kontext, teman, ironi, bildspråk samt textens narrativa egenskaper. I den efterföljande översättningsstrategin diskuterar jag var jag lagt mig på skalan imitativ–funktionell ifråga om översättningens semantiska och pragmatiska aspekter. I den avslutande analysen undersöker jag min översättning av KT:s anföringsverb med hänsyn till deras funktion, semantik, stil och de olika anföringsnormer som råder i svenska och ryska. Anföringsverben delas in i och analyseras utifrån fem semantiska kategorier. Min översättningsanalys visar att yttrandeverb som "säga" och andra anföringsverb, som är yttrandeverben närliggande, översätts imitativt. Detsamma gäller överlag anföringsverb som anger röststyrka. Många av de verb som anger en modal egenskap hos repliken kan inte översättas imitativt av stilistiska skäl. Så kallade indirekta anföringsverb, som överhuvudtaget inte anger ett yttrande, kräver ofta anpassningar till den svenska anföringsnormen.