Vem skall göra jobbet? - Om utredningsskyldigheten i migrationsrätten

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar utredningsskyldigheten i migrationsmål och syftar till att undersöka hur den påverkas av relationen mellan officialprincipen och den enskildes skyldighet att bistå utredningen efter bästa förmåga. Således redogör uppsatsen för utredningsskyldigheten för respektive instans i migrationsprocessen såväl som officialprincipen och den enskildes upplysningsplikt. Officialprincipen kommer till uttryck i 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och ålägger förvaltningsdomstolar en skyldighet att tillse att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. I och med införandet av en¬ ny förvaltningslag (2017:900) föreskrivs officialprincipen även för förvaltningsmyndigheter. I nuvarande förvaltningslag (1986:223) saknas officialprincipen, men utredningsskyldigheten anses likväl följa av prejudikat och förarbeten. I och med att Migrationsverket är första instans i migrationsärenden åläggs verket således en utredningsskyldighet redan inför beslutsfattandet. Utredningsskyldigheten ser dock lite olika ut för Migrationsverket respektive migrationsdomstolarna. Eftersom tyngdpunkten av prövningen ska ligga i första instans, hos Migrationsverket, ska ärendet redan då vara så utrett att ett beslut kan fattas på godtagbara grunder. Det innebär också att migrationsdomstolen vid en eventuell överprövning endast ska behöva koncentrera sig på de aspekter av målet som är omstridda. Upplysningsplikten inom migrationsrätten innebär att den sökande har en plikt att bistå asylutredningen efter bästa förmåga, dels genom att självmant lämna upplysningar och bevisning som stödjer utsagan, dels genom att besvara frågor och bidra till att reda ut eventuella oklarheter som kan uppkomma under utredningens gång. I asylprocessen förekommer en bevislättnadsregel för den sökande i form av tvivelsmålets fördel, vilken innebär att uppkomna tvivelsmål ska betraktas till den sökandes fördel. Det kan uttryckas som att det i migrationsärenden föreligger ett slags spänning där officialprincipen, som ålägger myndigheter och domstolar ett ansvar, ställs mot den enskildes plikt att vara aktiv i processen. Hur dessa sedan förhåller sig till varandra påverkar därefter utredningsskyldigheten och hur den tillämpas. Det tycks därmed finnas grund för antagandet att upplysningsplikten och utredningsskyldigheten ständigt är beroende av varandra utan att för den skull var för sig kunna bestämmas exakt.