Förtätning i Uppsala : en jämförelse mellan vision och verklighet i två bostadsområden

Sammanfattning: Förtätning är ingen ny företeelse. Att få in mer på mindre yta har förekommit sedan andra halvan av 1800-talet. Att städer byggs tätare motiveras på så vis att man slipper ta ny mark i anspråk och att reseavstånden minskas för invånarna. De som motsätter sig förtätning gör det vanligen på grund av att vissa värden, exempelvis grönområden och rumsskala, riskerar att försämras vid en exploatering. Jag har valt att granska Uppsalas översiktsplaner från 2002 och 2010 för att se vad dessa säger om förtätning. Jag tittar därefter närmare på två områden, Fyrisvallen och Kungsängen, för att avgöra hur väl de följer dessa skrivelser. Arbetet undersöker även översiktplanens visionära eller vägledande roll för stadsplanering. Uppsatsen syftar även till att problematisera bilden av en stadsutveckling genom förtätning, vilket är lika aktuellt i dag som för 150 år sedan. Det finns gott om teori kring förtätning men min mening är att det är den förtätning som faktiskt genomförs som spelar roll, för den påverkar människor. Jag har genom litteraturstudier, genomgång av översiktsplanerna och samtal med planarkitekter på kommunen samlat kunskap om förtätning, samt försökt att förstå varför dessa två platser, Fyrisvallen och Kungsängen, fick den utformning de fick. I mitt resultat framkommer att översiktsplanernas skrivelser till stor del är generella och där med inte platsbegränsande. Min bedömning är att kommunen vill ha översiktliga riktlinjer för att kunna utforma varje plats utefter dess individuella förutsättningar.