Lagval vid immaterialrättsliga avtal i EU och Schweiz - en komparativ studie

Sammanfattning: Immaterialrätter är i dag viktiga handelsvaror på den internationella marknaden. Därför är gränsöverskridande immaterialrättsliga avtal vanligt förekommande. Det väcker frågor om vilken lag som ska tillämpas på dessa avtal. Situationen kompliceras av att immaterialrättsliga avtal är variationsrika och komplexa. I EU och Schweiz har lagstiftarna valt olika lösningar på frågan om tillämplig lag på internationella immaterialrättsliga avtal. Syftet med uppsatsen är att jämföra lagvalsreglerna i EU och Schweiz gällande gränsöverskridande immaterialrättsliga avtal. För att avgöra vilken lag som ska tillämpas på internationella immaterialrättsliga avtal är det viktigt att skilja på kontraktuella frågor och frågor som rör den immateriella rättigheten i sig. Vissa frågor som rör immateriella rättigheter avgörs av skyddslandets lag. I EU och Schweiz görs det en liknande åtskillnad mellan avtalsstatutet och skyddsstatutet. I både EU och Schweiz har parterna till ett internationellt immaterialrättsligt avtal rätt att välja tillämplig lag på sitt avtal. Detta är en möjlighet som parterna bör utnyttja, med tanke på den osäkerhet som är förenad med valet av tillämplig lag på gränsöverskridande immaterialrättsliga avtal. Men partsautonomin i lagvalet är begränsad, både i EU och i Schweiz. I Schweiz är tvingande schweiziska regler alltid tillämpliga på avtalet, oavsett vilken lag som parterna har valt att tillämpa på avtalet. I EU, å andra sidan, måste vissa förutsättningar vara uppfyllda för att tvingande regler i EU och dess medlemsstater ska bli tillämpliga. När det kommer till fastställandet av tillämplig lag på immaterialrättsliga avtal i brist på en lagvalsklausul är skillnaderna mellan EU-rätten och den schweiziska rätten tydliga. I schweizisk rätt finns det en särskild lagvalsregel för immaterialrättsliga avtal i artikel 122 i 1987 års IP-lag. Enligt denna artikel är immaterialrättsliga avtal underställda lagen i det land där överlåtaren eller upplåtaren av den immateriella rättigheten har sin vanliga vistelseort. I EU-rätten finns det ingen särskild lagvalsregel för immaterialrättsliga avtal. I stället är sådana avtal underställda de allmänna lagvalsreglerna i artikel 4 i Rom I-förordningen. Förslaget till Rom I-förordningen innehöll en särskild lagvalsregel för immaterialrättsliga avtal. I likhet med artikel 122 i den schweiziska IP-lagen hänvisade den regeln till en tillämpning av licensgivarens eller licenstagarens lands lag. Men den föreslagna lagvalsregeln togs bort från förslaget till Rom I-förordningen, då delegationerna i lagberedningen inte kunde komma överens om en utformning av artikeln. Lagstiftarna i EU och Schweiz har alltså valt att reglera frågan om tillämplig lag på immaterialrättsliga avtal på olika sätt. Men det finns stöd i den EU-rättsliga och schweiziska doktrinen för att lagvalsreglerna i de två rättsordningarna kan tillämpas på ett liknande sätt på vissa kategorier av immaterialrättsliga avtal. Överlåtelser av immaterialrätter och enkla licensavtal är underställda överlåtarens eller licensgivarens lands lag. Det gäller i både EU och Schweiz. I vissa komplicerade licensavtal anser flera författare i den schweiziska doktrinen att det är möjligt att göra undantag från tillämpningen av artikel 122 i den schweiziska IP-lagen, till förmån för en tillämpning av licenstagarens lands lag eller skyddslandets lag. I slutändan kan tillämpningen av artikel 122 i den schweiziska IP-lagen och artikel 4 i Rom I-förordningen leda till samma resultat i fråga om tillämplig lag på immaterialrättsliga avtal.