Skenäktenskap i teori och praktik. Ett undantag från rätten till familjeåterförening

Sammanfattning: Sedan EU-direktivet om rätt till familjeåterförening införlivades i svensk rätt har makar rätt till familjeåterförening i Sverige. Denna rättighet är dock inte absolut, utan bortfaller om äktenskapet med lagtextens ord ingåtts uteslutande för att den ena maken ska få rätt till uppehållstillstånd (s.k. skenäktenskap). Till stöd för bedömningen av vad som är ett skenäktenskap finns kriterier i en EU-resolution och i svenska propositioner, t.ex. att förhållandet ska ha varat en tid och att makarna förväntas ha kännedom om varandras personliga förhållanden. Det finns dock ingen uttömmande lista över de kriterier som får användas vid bedömningen, vilket kan antas inverka menligt på förutsebarheten till den enskildes nackdel. I en proposition anges att de kriterier som listas i källorna ovan är objektiva. Uppsatsen har tre delsyften, varav det första är att undersöka gällande svensk rätt: Vilket är lagtextens förhållande till skenäktenskapskriterierna? Är kriterierna objektiva, i betydelsen värderingsfria? Om de inte är det, vilka värderingar kan då antas ligga bakom dem? Det andra delsyftet är att undersöka skenäktenskapsbedömningen i praktiken (vilket i denna uppsats främst innebär beslut och domar från Migrationsverket och migrationsdomstolen i Malmö): Vilka kriterier används vid bedömningen, såväl av de kriterier som finns listade i ovan nämnda källor som de som inte återfinns där (”nya” kriterier)? Hur används kriterierna? Leder den icke-uttömmande listan över kriterier till godtycklig bedömning? Om de nya kriterierna inte är värderingsfria, vilka värderingar kan antas ligga bakom dem? Analysen av värderingarna sker till viss del med hjälp av sociologiska teorier om parförhållanden, t.ex. Anthony Giddens ”rena relation”. Uppsatsens tredje delsyfte är att undersöka alternativ till skenäktenskapsreglernas nuvarande utformning. En analys av gällande rätt angående skenäktenskap ger vid handen att lagtexten tolkas subjektivteleologiskt: skenäktenskapskriterierna ges i praktiken företräde framför lagtextens ordalydelse. Inga kriterier för att bedöma skenäktenskap, varken de som finns listade eller de som författas vid tillämpningen, kan vara fria från värderingar, eftersom begreppet ”skenäktenskap” bygger på värderingar. De listade skenäktenskapskriterierna har dock den egenskapen att de i stort behandlar relationens yttre egenskaper och inte den ”inre kärnan” (t.ex. gemensamma värderingar mellan makarna). Det kriterium som tillämpades mest i det undersökta materialet var det som anger att makarna ska lämna samstämmiga uppgifter om varandras personliga förhållanden m.m. Detta kriterium stämmer ihop med vissa sociologiska teorier om parrelationer, men det riskerar att missgynna vissa grupper av personer. Även många nya, icke-listade kriterier användes vid bedömningen. Värderingarna bakom de nya kriterier som tillämpades av migrationsdomstolen tycks i allmänhet ha mer gemensamt med värderingarna bakom de listade kriterierna och de övriga avslagsgrunderna inom familjeåterförening, än de nya kriterier som tillämpades endast av Migrationsverket. I det undersökta materialet finns det inga exempel som tydligt visar att relevant lika fall behandlats olika i samma instans. Dock finns det några exempel på att en och samma omständighet tillmätts helt olika betydelse av Migrationsverket och migrationsdomstolen. I uppsatsen föreslås två alternativ till den nuvarande ordningen: lagtolkning i enlighet med lagens ordalydelse eller lagtolkning med hjälp av något ändrade skenäktenskapskriterier. Det senare alternativet bedöms ha flest fördelar.