Kvittning vid gäldenärens obestånd - Studie av kvittningsförutsättningar och återvinning av företagen kvittning vid konkurs och under företagsrekonstruktion

Sammanfattning: En generaliserad bild av situationen vid en gäldenärs obestånd ger för handen att ett antal olika borgenärsgrupper sinsemellan och inom respektive grupp konkurrerar om att få ta del av gäldenärens otillräckliga förmögenhet i sådan utsträckning att den egna förlusten minimeras. Av stor vikt för borgenären är att ha någon form av säkerhet för sin fordran, med risk för att annars förlora hela eller delar av fordrans värde. En säkerhet borgenären kan inneha är möjligheten till kvittning. Om borgenären till den på obestånd komna gäldenären samtidigt är gäldenär till densamme gällande en annan fordran, kan en avräkning göras, vilket åtminstone tillgodogör borgenären värdet av gäldenärens fordran. På detta vis kan borgenären undgå i vart fall en del av de negativa konsekvenser en gäldenärs obestånd medför. Via nyligen genomförda lagändringar har säkerhetsunderlaget för ett antal borgenärsgrupper minskat, medförande att kvittningsfrågan återigen blivit aktuell. Syftet med förevarande arbete är att presentera och analysera förutsättningarna för kvittning vid gäldenärens obestånd. Detta görs genom att först fastslå tidpunkten för en kvittningsgill fordrans uppkomst, därefter utröna om kvittning på annat sätt kan vara utesluten och avslutningsvis behandla frågan om återvinning av företagen kvittning. I arbetet har ett antal intressanta lösningar på sedan lång tid tillbaka öppna frågor lagts fram. Grundläggande för kvittning vid konkurs och under företagsrekonstruktion är att fordringarna stått mot varandra innan den kritiska tidpunkten, det vill säga konkursbeslutet respektive rekonstruktionsansökan. Vad gäller kriterierna för fastställandet av tidpunkten för en fordrans uppkomst, visar arbetet att de två främsta teorierna kring vilka kriterier som ska användas inte stämmer med vad som enligt lag, förarbeten och framförallt praxis kan uttolkas. Helt avgörande för om en fordran har uppkommit innan den kritiska tidpunkten är om den kan hänföras till ett avtal som slutits under denna period. Således är det mindre viktigt om exempelvis en leverans eller en försäljning av en fastighet sker först efter den kritiska tidpunkten. Så länge som det kan anses avtalat mellan borgenären och gäldenären att leverans ska ske eller att försäljningen ger rätt till provision är detta tillräckligt för att fordran ska anses uppkommen genom avtalet. Att det sedan kan tyckas vara en väsentlig grundförutsättning för fordran att leveransen respektive försäljningen de facto sker påverkar inte bedömningen. Detta är bara den omständighet som gör den villkorade fordran ovillkorad. Det sagda gäller för såväl borgenärens som gäldenärens fordran och fastslaget är att det inte ska inverka på bedömningen om fordringarna är sprungna ur samma avtal eller ej. Det ovannämnda är emellertid främst sant vad gäller privaträttsliga fordringar, då praxis gällande offentligrättsliga fordringar visar sig ha en benägenhet att göra avsteg från den fastslagna linjen. I arbetets andra del har det faktum att kvittning även kan vara utesluten på grund av fordrans beskaffenhet behandlats. Först undersöktes fodringar med bristande komputabilitet, varvid det fastslogs att kvittning ej är möjligt om förväntansvärdet inte är detsamma för de båda fordringarna. En efter den kritiska tidpunkten omvandlad fordran, exempelvis från natura- till penningfordran, har inte befunnits bota den uppkomna komputabilitetsbristen. Däremot visas att den uppkomna bristen kan läkas genom att från början låta en alternativ mätbar förpliktelse löpa vid sidan av den ickekomputabla fordran. Under arbetets andra del konstateras även att en av sociala skäl uppkommen fordran exempelvis avseende underhållsbidrag, inte kan användas till kvittning av den underhållsskyldige. Därefter tas frågan om otillbörligt skapade fordringar upp. Inom framförallt praxis hävdas att anledningen till varför en återvinningsfordran inte kan användas till kvittning är att denna uppkommit efter konkursbeslutet respektive rekonstruktionsansökan. I enlighet med vad som framkommit om tidpunkten för en fordrans uppkomst visas att den hävdade ståndpunkten är felaktig och att en mer ändamålsenlig motivering till kvittningsförbudet skulle vara att fordran tillkommit otillbörligt och därmed vara utesluten från kvittning på grund av sin beskaffenhet. Vidare visas att ett otillbörligt avtalsbrott, exempelvis då borgenären i tiden innan konkursen respektive företagsrekonstruktionen i avsikt att kunna kvitta tillsett att fordringarna blivit komputabla, medför kvittningshinder. Detta fastslås även gälla andra otillbörliga handlingar där kvittningssyftet kan visas, men frågan lämnas öppen om kvittningsförbud kan uppställas enkom av den anledning att fordran, utan att något kvittningssyfte varit för handen, skapats på otillbörlig väg. Under beskaffenhetsfrågan har även avtalat kvittningshinder undersökts. Här fastslås att mycket talar för att ett rakt kvittningshinder ska gälla, medan frågan till viss del lämnas öppen i de fall det avtalade kvittningshindret uttryckligen undantar konkurs respektive rekonstruktion. I arbetets avslutande del behandlas återvinning av företagen kvittning. Det schema som framkommer genom tillämpning av lag, förarbeten och praxis visar att den första frågan som ska ställas är om kvittningen under samma förutsättningar varit möjlig i konkursen respektive under företagsrekonstruktionen. Om svaret är nekande krävs för återvinning att förfarandet träffas av någon återvinningsparagraf i 4 kap KonkL. De möjligheter till återvinning av företagen kvittning som i arbetet förespråkas är mer omfattande än vad doktrinen i stort erkänner. Någon befogad anledning till den i doktrinen restriktiva tillämpningen av vissa rekvisit har inte befunnits föreligga. Avslutningsvis konstateras att den praktiskt viktiga frågan om insättningar på checkräkningskonton i praxis setts såsom en fråga om återvinning av betalning och inte återvinning av företagen kvittning. Samtidigt visas att detta de facto inte innebär sådan stor skillnad vad gäller möjligheterna till återvinning som framförts i doktrinen.