Effektivitet och säkerhet av anti-amyloid-β antikroppar för behandling av Alzheimers sjukdom : En litteraturstudie

Sammanfattning: Introduktion: Alzheimers sjukdom är en neurodegenerativ sjukdom som orsakas av ansamling av amyloid-β (Aβ) i hjärnan. Prevalensen av Alzheimers sjukdom ökar, och symtom inkluderar minnesförlust, ångest, depression, förvirring, nedsatt omdöme och desorientering. Ålder och genetiska varianter är två riskfaktorer för att utveckla Alzheimers sjukdom. Det finns två modeller som förklarar hur sjukdomen kan uppstå, 1) den amyloida hypotesen som beskriver hur deposition av Aβ leder till ökad aggregation av proteinet tau vilket orsakar celldöd och neurodegeneration, och 2) den kolinerga hypotesen vilken beskriver att Aβ-plack minskar produktionen av acetylkolin vilket leder minskad aktivitet i kolinerga nerver. Det är främst entorhinala cortex och hippocampus som drabbas. Diagnostisering görs genom medicinska och neurologiska undersökningar och genom standardiserade test/instrument. I dagläget kan symtom av Alzheimers sjukdom behandlas med acetylkolinesterasinhibitorer och memantin. Ett annat behandlingssätt är att använda monoklonala antikroppar som riktats mot Aβ för att minska belastningen av Aβ i hjärnan. För att bedöma effekt av sådana läkemedel används bedömningsmetoder baserade på kognitiva och funktionella tester.  Syfte: Syftet med detta arbete var att undersöka effektivitet och säkerhet av anti-Aβ antikroppar för behandling av Alzheimers sjukdom, vilket gjordes genom att analysera kognitiv förmåga, biomarkörer och biverkningar.  Metod: Detta arbete är en litteraturstudie som baserades på fem läkemedelsstudier vilka erhölls från databasen PubMed. Sökord som användes vid litteratursökning var ”aducanumab”, ”lecanemab”, ”donanemab”, ”crenezumab” och ”bapineuzumab”.  Resultat: Hög dos aducanumab i studien EMERGE och lecanemab visade statistiskt signifikant förändring på alla utfallsvariabler, och analys av biomarkörer visade minskad amyloid-belastning i hjärnan. Donanemab visade statistiskt signifikant skillnad på den primära utfallsvariabeln och på analys av biomarkörer, men resultat på sekundära utfallsvariabler var inte statistiskt signifikanta. Crenezumab visade endast statistiskt signifikant förändring på den primära utfallsvariabeln i CREAD2. Bapineuzumab visade ingen statistiskt signifikant skillnad på någon utfallsvariabel eller på förändringar i biomarkörer. De resultat som var statistiskt signifikanta indikerade minskad kognitiv försämring hos patienterna. ARIA var en vanlig biverkning hos alla läkemedel utom crenezumab, men förekomsten av ARIA var i de flesta fall mild till måttlig. Andra vanliga biverkningar inkluderade infusionsrelaterade reaktioner, huvudvärk och fall.  Slutsats: Baserat på resultaten från detta arbete dras slutsatsen att aducanumab, lecanemab och donanemab var de läkemedel med högst effektivitet. Framtiden ser mest lovande ut för aducanumab och lecanemab med anledning av positiva resultat på primära och sekundära utfallsvariabler och biomarkörer samt FDAs godkännande av läkemedlen i USA. Förekomsten av ARIA påverkar säkerheten av läkemedlen och därför behöver fler studier genomföras för att undersöka deras säkerhet ytterligare.