Taleändring i civilprocessen: kärandens möjligheter att ändra sitt yrkande enligt 13 kap. 3§ RB.

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att anlägga ett de lege ferenda-perspektiv på kärandens möjligheter att ändra sitt yrkande i dispositiva tvistemål i första instans. Ett de lege ferenda-perspektiv förutsätter i sin tur en utredning och analys av gällande rättsläge för att utröna eventuella behov av ändrad lagstiftning i framtiden. Taleändringsfrågan regleras i 13 kap. 3§ Rättegångsbalken (RB) och huvudregeln är att en väckt talan inte får ändras. Från huvudregeln görs tre undantag (p.1-3 i första stycket) som tillåter ändring av yrkande i vissa fall. Av 13 kap. 3§ 2st RB följer en preklusionsregel som omfattar p.2-3. I 13 kap. 3§ 3st RB återfinns en legaldefinition enligt vilken en inskränkning av talan inte är att anse som en taleändring. En inskränkning har länge ansetts endast kunna utgöra en kvantitativ minskning av det yrkade, men i praxis har även kvalitativa minskningar bedömts som inskränkning. Rent generellt har rättsutvecklingen genom praxis lett till att den lagtekniska utformningen av 13 kap. 3§ RB har frångåtts. Detta har i sin tur inneburit en väldigt kärandevänlig reglering eftersom domstolarna tycks vara inställda på att i en och samma process avgöra allt som är tvistigt. Bortsett från att denna ordning ökar chanserna till materiellt riktiga domar och generaluppgörelser kan svaranden sägas ha fått svårare att lägga upp sin talan endast mot bakgrund av lagtexten. I ett de lege ferenda-perspektiv skulle en omarbetning av dagens lagtext kunna ge bättre uttryck för det rådande rättsläget. Dock bör i vissa delar rättsläget återgå till ett läge som överensstämmer med förarbetena och dagens lagtext.