Endotrakeal intubering av brakycefala hundar

Sammanfattning: De brakycefala raserna har under det senaste decenniet blivit allt mer populära i Sverige. Över 500 veterinärer har uttryckt sin oro över deras hälsa och ett arbete med Svenska Kennelklubben har påbörjats. Andningsproblemen, som de påverkade raserna tenderar att ha, beror på framavlade förändringar i deras anatomi och sammanfattas under namnet ”det brakycefala syndromet”. Eftersom de brakycefala raserna har blivit vanligare måste djurhälsopersonalen anpassa vården efter deras hälsotillstånd. Den brakycefala hundens anatomi skiljer sig från andra raser och de har ofta kort nos och bred skalle. Även anatomin i hundarnas luftvägar skiljer sig och de löper risk att drabbas av dyspné och hypoxi. Vid allmän anestesi intuberas hunden ofta med en endotrakealtub i trakea för att garantera fria luftvägar och för att administrera narkosgas. De kritiska momenten vid allmän anestesi för en brakycefal hund är därför innan intubering och efter extubering då luftvägsobstruktion kan ske. Eftersom de brakycefala hundarna har trånga och underutvecklade luftvägar kan de kräva en mindre tubstorlek vid intubering än vad som passar en icke-brakycefal hund av motsvarande storlek. För att förbygga komplikationer är noggrann övervakning viktig och det bör finnas möjlighet att akut inducera narkosmedel och intubera hunden om komplikationer skulle uppstå. För att sammanställa vanliga komplikationer i samband med endotrakeal intubering av brakycefala hundar har en litteraturstudie om brakycefala hundars anatomi samt om intubering gjorts. En observationsstudie utfördes med syfte att undersöka om intubering av brakycefala hundar skiljer sig från litteraturens beskrivning av intubering, samt om det finns en skillnad i tubstorlek för brakycefala och icke-brakycefala hundar. Observationsstudien utfördes på ett djursjukhus i Stockholm, där 12 hundar av brakycefala raser studerades under intubering och extubering. Dessutom inkluderades 12 hundar av icke-brakycefala raser som en kontrollgrupp för jämförande av de tubstorlekar som användes vid intubering. I observationsstudien sågs att intuberingarna anpassades efter de brakycefala hundarna och samtliga intuberades utan anmärkning. En signifikant skillnad mellan använda tubstorlekar hos de brakycefala hundarna och icke-brakycefala hundarna förekom. Att det inte uppstod några allvarliga komplikationer under observationsstudien kan ha berott på att samtliga deltagande hundar hade gott allmäntillstånd innan anestesin samt att antalet studerade hundar var lågt. Det hade eventuellt uppstått fler komplikationer om hundar med diagnosen ”brakycefalt syndrom” studerats. För att kunna anpassa alla steg i anestesin efter de brakycefala hundarna krävs att den legitimerade djursjukskötaren är påläst gällande deras anatomi då komplikationerna ofta är direkt kopplade till anatomin och i nästa steg fysiologin. Det krävs fler studier i ämnet för att kunna ge de brakycefala hundarna den specifika vård de behöver.