Elektroniskt gränssnitt inom mervärdeskatt : Analys av artikel 14a gällande elektroniska gränssnitt och när anses man vara en "faktiskt leverantör"

Detta är en Kandidat-uppsats från Högskolan i Gävle/Juridik

Författare: Roslan Färnstrand; [2021]

Nyckelord: ;

Sammanfattning: Artikel 14a mervärdesskattedirektivet är en bestämmelse som utvecklar många olika aspekter inom mervärdesskatten. Artikel 14a:s stora påverkan inom mervärdesskatten är införandet av två nya begrepp och dessa är begreppet om elektroniskt gränssnitt och begreppet om faktisk leverantör. Dessutom expanderas vissa begrepp för att omfatta flera beskattningsbara personer ett av dessa system är systemet om Mini One Stop Shop som döps om till One Stop Shop och kommer i stället omfatta fler beskattningsbara personer.   Begreppet elektroniskt gränssnitt är ett brett koncept som kan omfatta många olika områden. Ett elektroniskt gränssnitt i huvudregeln borde anses vara ett system där olika användare kan kommunicera med varandra med hjälp av en enhet eller program, ett sådan system kan vara tillexempel en webbplats där en näringsidkare annonserar sina produkter och en konsument som köper dessa produkter. I artikel 14a beskrivs det också ett nytt begrepp och detta är begreppet om faktiskleverantör. En faktisk leverantör har samma rättigheter/skyldigheter som en det traditionella begreppet leverantör ur ett mervärdesskatteperspektiv. Man kan endast anses vara en faktisk leverantör om man omfattas av begreppet elektroniskt gränssnitt och man möjliggör en leverans från en underliggande leverantör till slut konsumenten genom det elektroniska gränssnittet man bedriver. Därav kan en person anses vara innehavare av ett elektroniskt gränssnitt utan att vara den faktiska leverantören. Samtidigt kan vissa transaktioner genom det elektroniska gränssnittet omfattas av bestämmelsen om faktisk leverantör och vissa inte. Detta betydeter att en innehavare av ett elektroniskt gränssnitt måste vara medveten om vilka transaktioner omfattas av bestämmelsen gällande faktisk leverantör och vilka gör inte det.    Begreppet One Stop Shop är en utveckling på det tidigare systemet Mini One Stop Shop. One Stop Shop-systemet innebär att man redovisar andra länders mervärdesskatt genom ens egna skattemyndighet. One Stop Shop möjliggör också för beskattningsbara personen att slippa momsregistrera sig i varje enskilt medlemstatsland. Huvudregeln är att om man säljer till en konsument i ett annat land ska man moms registera sig i det landet konsumenten befinner sig. Med ett system som One Stop Shop underlättar för e-handelsföretag som har många kunder som befinner sig i olika medlemsstater inom EU. Detta i in tur kan leda till en minskad administrativ börda.   Artikel 14a infördes på grund av att kunna säkerställa en ändamålsenlig och effektiv uppbörd av mervärdesskatten men samtidigt att minska den administrativa bördan för de olika aktörerna så som leverantörer, skatteförvaltningen och konsumenterna. Minskningen av den administrativa bördan och ändamålsenlig uppbörd av mervärdesskatten har kunnat uppnås genom införandet av begreppet elektroniskt gränssnitt/faktisk leverantör. Dessa två begrepp skapar det en tydligare bild om vad som gäller för de olika aktörerna på marknaden, där alla parter som är inblandade vet hur de ska gå till väga. Samtidigt sätter detta en stor börda för företag att anpassa sig till det nya regelverket.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)