Tiga eller tala? - en analys av skyddet för whistleblowers i svensk rätt

Sammanfattning: Individer som avslöjar misstankar om eller föreliggande brott, risker eller missförhållanden inom arbetsplatser kallas för whistleblowers. Företeelsen begränsas inte till en viss utövarkrets utan kan utövas av envar. Whistleblowing är värdefullt för svensk företagsamhet samt samhället i stort eftersom allvarliga brott, risker och andra olägenheter upptäcks och kan avhjälpas. Men whistleblowers uppskattas sällan och riskerar i stället att utsättas för olika repressalier såsom trakasserier, utfrysning, omplacering och ibland tom uppsägning. Det pågår en aktuell debatt om skyddet för whistleblowers inte enbart i media utan även på politisk nivå. Uppsatsen syftar till att undersöka om svensk rätt innehåller ett tillräckligt skydd för whistleblowers. Dels genom att kartlägga möjligheterna för att göra en anmälan och dels genom en granskning av skyddet i svensk rätt. Varje svensk medborgare är enligt den grundlagsfästa yttrande- och meddelarfriheten tillförsäkrad rätten att offentligt uttrycka sina åsikter, tankar och känslor i vilket ämne som helst. Bestämmelserna är en förutsättning för att medborgarna offentligt skall kunna avslöja olägenheter på arbetsplatser utan en rädsla för påföljder. I fråga om whistleblowing ser skyddet emellertid olika ut beroende på om whistleblowern är offentlig- eller privatanställd. Yttrande- och meddelafriheten gäller nämligen enbart gentemot det allmänna och kan inte åberopas av privatanställda gentemot deras arbetsgivare. För offentliganställda innebär whistleblowing däremot ett nyttjande av den grundlagsfästa yttrande- och meddelarfriheten. Det innebär att en offentlig arbetsgivare inte får vidta åtgärder mot en whistleblower för att denne har nyttjat sina rättigheter enligt lag. För privatanställda handlar whistleblowing istället om en avvägning mellan rätten att kritisera sin arbetsgivare och den lojalitetsplikt som följer av anställningsförhållandet. Om whistleblowingen anses utgöra ett illojalt handlande har arbetsgivaren rätt att vidta åtgärder mot denne. Anställningsskyddet och företagshemlighetslagen utgör dock ett visst skydd mot ett ingripande från arbetsgivaren. För privatpersoner som utövar whistleblowing är skyddet än mer begränsat. För dessa whistleblowers finns ett relativt osäkert skydd om avslöjandet görs anonymt till representanter för media. Författarens slutsats är att skyddet för whistleblowers är starkast inom offentlig sektor men att rättsläget för övriga whistleblowers är osäkert. Det vore därför önskvärt med ett enhetligt skydd för whistleblowers som inte är begränsat till en viss utövarkrets.