Risker med karbamidskumplast- och cellplastisolering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader

Sammanfattning: Examensarbetet har genomförts på uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge och Ronneby Kommun och syftar på att utreda om tidigare tilläggsisolering med karbamidskumplast och polystyrencellplastkulor, på tre stycken byggnadsminnesförklarade byggnader på Ronneby Brunn i Blekinge, har medfört eventuella fuktskador. Undersökningarna av byggnaderna har utförts med ett antal valda undersökningsmetoder som var, okulär besiktning, termografering, klimatmätning, materialtest, fuktkvotsmätning elektrisk, fuktkvotsmätning med metoden vägning-torkning-vägning, samt simulerade fuktdiffusionsberäkningar. Efter att ha sammanvägt de olika undersökningsmetodernas resultat för respektive byggnad antas det att isoleringen inte utgör något hot för väggkonstruktionerna så länge de har en hög ånggenomsläpplighet och har tätt ytskikt på utsidan. Den förhöjda relativa fuktigheten som har noterats vid beräkningar av väggkonstruktionerna antas torka ut snabbt då konstruktionen har lågt ånggenomgångsmotstånd. De skador som upptäckts vid undersökningarna beror inte på byggnadernas isolering. Ett materialtest på karbamidskumplasten visar att fuktupptagningsförmågan är högre för material ifrån byggnaderna än från ett nyare material. Det innebär att om byggnaderna utsätts för inträngande vatten kan detta sugas upp kapillärt. Därför är det av vikt att den yttre tätningen som endast består av träpanel och färg har ett tätt skikt. Polystyrencellplasten antas däremot inte ha någon större kapillaritet alls. Då konstruktionerna har ett mycket begränsat värmemotstånd och vetskapen om att ogenomtänkta åtgärder kan skapa problem, bör det företas en kartläggning av byggnadernas möjlighet till att bli mer fuktsäkra och inte minst mer energieffektiva.