Husrannsakan & Beslag - Säkring av digitala bevis

Sammanfattning: I det brottsutredande arbetet att inhämta information och säkra bevisning utgör straffprocessuella tvångsmedel viktiga inslag. Av de tvångsmedel som används i bevissäkrande syfte är förmodligen husrannsakan och beslag de vanligaste förekommande. Det övergripande syftet med uppsatsen är att ge en redogörelse över tillämpningen av åtgärder i form av beslag och husrannsakan för att samla in bevis för, och utröna omständigheter kring, brottsutredningar i digital miljö. Samhället är idag till stora delar helt beroende av Informationstekniken (IT). Dagens datortäthet och kanske framförallt Internet har bidragit till att och öppnat nya vägar för att sprida stora mängder information till ett stort antal personer utan eventuella hinder i form av geografiska avstånd eller nationella gränser. I dagsläget benämns IT knappast längre som den nya tekniken men trots detta är den alltid förnyande och ständigt under utveckling. I en värld där tekniken ständigt vinner nya landmärken kan juridiken få det svårt att följa utvecklingen. För att få en lagstiftning som inte riskerar att bli inaktuell i takt med att tekniken utvecklas och som till fullo reglerar IT-området, måste bestämmelserna präglas av en viss neutralitet gentemot den teknik som de avser reglera. Det har dock visat sig svårt att överföra tekniska omständigheter och begrepp till juridiska bestämmelser. Datoriseringen i samhället har inte enbart skapat nya brott, som exempelvis kriminaliseringen av datorintrång i BrB 4 kap 9 c §, utan även medfört att traditionella brott idag utförs i nya former där man i större eller mindre utsträckning använder sig av datorer eller andra tekniska hjälpmedel för att genomföra brottet. Man kan tala om en IT-relaterad brottslighet i dess bredaste definition där brottsligheten sker i en datormiljö eller med hjälp av datorteknik. Sedan år 1995 har denna typ av brott ökat med 55 %. BRÅ-Rapport 2000:2, IT-relaterad brottslighet s. 7. Eftersom flera traditionella brott numera utförs till stor del i en otraditionell miljö har de brottsutredande myndigheterna varit nödgade att anpassa sina metoder för att bekämpa och utreda brottslighet. Vid utredningar av grov brottslighet har det blivit vanligt att polisen vid en husrannsakan tar datorer i beslag för att söka efter bevisning som kan styrka misstanken om brott. Datorer och andra informationsbärare kan producera och innehålla mängder av digital information som kan vara relevant för en förundersökning. Bortser man från att informationstekniken har bidragit till en mer avancerad form av brottslighet, har den även skapat helt nya former av bevisning. Denna bevisning kan samlas under benämningen digitala bevis och kan utgöras av alla sorters bevis som kan tänkas lagras på eller produceras utav någon sorts elektronisk utrustning. Tillgången till digital bevisning kan ofta resultera i att man får ett större underlag för förundersökningen i jämförelse med de utredningar där man endast har tillgång till traditionell bevisning. När reglerna om husrannsakan och beslag infördes var avsikten dock inte att dessa tvångsmedel skulle komma att tillämpas i syfte att säkra digitala bevis. Detta har lett till att det under de senaste åren presenterats många förslag på lagändringar i flera olika utredningar som behandlat brottsbekämpning och brottsutredningar i digitala miljöer. Förslagen har dock inte föranlett några lagstiftningsåtgärder varför många frågor fortfarande står olösta. En grundläggande förutsättning för att vidta åtgärder i form av straffprocessuella tvångsmedel är att dessa åtgärder har stöd i lag. Med en lagstiftning som knappast kan anses vara anpassad till dagens teknik måste det ifrågasättas huruvida lagstiftningen ger uttryck för och berättigar åtgärder som vidtas i digitala miljöer. Ett annat problem med åtgärder i digitala miljöer är att det är svårt att på förhand kunna förutse omfattningen av åtgärderna. De digitala bevisen är inte direkt synliga då de ligger lagrade på någon form av elektronisk utrustning och för att säkra bevisningen kan det krävas omfattande beslag eller undersökningar. Detta kan leda till skador som kan vara oproportionella i förhållande till den nytta som åtgärderna medför. För att de brottsutredande myndigheterna skall få vidta en husrannsakan krävs inte mer än att det förekommer anledning om att ett brott har förövats som kan leda till ett fängelsestraff. För att ett föremål skall få tas i beslag krävs det endast att det föreligger en misstanke om brott. Dessa tvångsmedel har alltså ett tämligen omfattande tillämpningsområde. Till detta tillkommer att det inte finns några särskilda bestämmelser över tillvägagångssättet för genomförandet av en husrannsakan. Den utbredda datoriseringen medför att information i allt större utsträckning lagras i digital form. Denna information kan utgöras av allsköns slag men är inte helt sällan information av integritetskänslig natur. Det kan exempelvis röra sig om korrespondens i form av e-post eller handlingar som omfattas av sekretesskydd. För att tillse att åtgärder som vidtas i digitala miljöer inte skall komma att få en orimlig skadeverkan, både vad gäller rena förmögenhetsskador som skador vilka kan hänföras till kränkningar av den personliga integriteten, är det av stor vikt att de grundläggande principerna om legalitet, ändamål, behov och proportionalitet kan iakttagas vid beslutsfattandet och verkställigheten av åtgärder i digitala miljöer. Ett sätt att tillse detta är enligt min mening att jämställa digital utrustning med sådana slutna förvaringsställen som kräver ett särskilt beslut om husrannsakan för att få undersökas. De betänkligheter som uppstår med anledning av teknikens utveckling leder även till frågan huruvida dagens regler om straffprocessuella tvångsmedel är tillräckliga när det handlar om att vidta åtgärder i digitala miljöer. En utvidgning av användningen utav tvångsmedel har redan genomförts i syfte att få en effektivare bekämpning av en brottslighet som framställs som allt grövre och mer organiserad. Att det i framtiden införs nya tvångsmedel som är ämnade för att säkra just digitala bevis är kanske därför inte helt otänkbart. Ett förslag om införandet av ett tvångsmedel som skulle medföra att de brottsutredande myndigheterna skulle kunna bereda sig tillträde till datorer i hemlighet har redan varit uppe för behandling. Även om förslaget blev hårt kritiserat är det inte otänkbart att utvecklingen leder till att liknande förslag tas upp igen. I så fall är det enligt min mening av särskild vikt att hålla i åtanke de integritets aspekter som följer med digitala miljöer.