Skadeståndsberäkning vid skada på häst i utomobligatoriska förhållanden

Sammanfattning: Till många hästägares stora förvåning är häst i lagens mening att betrakta som sak, varvid skada härpå är att se som sakskada. Begreppet sakskada definieras i motiven till Skadeståndslagen (1972:207, nedan förkortat SkL) men har modifierats i rättspraxis. Direkt tillfogad yttre skada torde inte medföra några större svårigheter att fastställa. Av NJA 1990 s 80 kan slutsatsen dras, att även betäckningsskador utgör skada på häst. Vid beräkning av skadestånd för skada på häst är 5 kap 7 § SkL tillämpligt. Skadeståndet omfattar som huvudregel enbart ekonomisk skada. Gränsdragningen mellan ekonomisk och ideell följdskada till sakskada är avgörande för huruvida ersättning för en uppkommen skada skall utgå eller ej. Det gränsdragningskriterium som accepterats av det stora flertalet skandinaviska förefattare är det av Ussing förespråkade allmänna värderingsmåttstocken. I några fall har Högsta domstolen utdömt skadestånd för följdskador som legat på gränsen mellan ekonomisk och ideell skada, men någon rätt till skadestånd för ideell skada vid skada på häst saknas idag. När de ersättningsgilla skadorna har fastställts skall de värderas. Som huvudregel skall skadeståndet vid totalskada motsvara den skadade hästens dagsvärde, d v s återanskaffningskostnad, såsom detta definieras i 37 § FAL. Vid partiell skada är huvudregeln att reparationskostnaden ersätts endast i den mån denna understiger den skadade hästens värde före skadan, med avdrag för eventuellt restvärde. För att den skadelidande skall anses berättigad att utfå full ersättning för reparationen, trots att denna överstigit hästens värde vid skadetillfället, krävs att den skadelidande kan uppvisa särskilda skäl. Principen för uppskattningen av värdeminskningen vid partiell skada avviker inte från den vid totalskada. Den relevanta tidpunkten för skadevärderingen är som huvudregel densamma som tidpunkten för dom i skadeståndsprocessen, men många undantag kan förekomma. Vid skada på häst kan jämkning ske vid varje slags oaktsamhet på den skadelidandes sida. Avsaknad av försäkring på en skadelidandes sida är emellertid inte ensamt avgörande för jämkning av skadeståndet. Om den skadelidande underlåter att begränsa eller genom en aktiv handling förvärrar en ekonomisk förlust som uppkommit till följd av en skada på häst, så skall underlåtenhetens/handlingens inverkan på skadeståndets storlek avgöras med stöd av skadebegränsningsplikten. Skadeståndet omfattar endast den skada som mest sannolikt skulle ha uppkommit trots att den skadelidande fullgjort sin begränsningsplikt. Principen skall förstås så att den skadelidande är skyldig att göra vad som rimligen kan begäras av honom.