Något om okonventionella spaningsmetoder - Nu och i framtiden

Sammanfattning: Polisens arbetsmetoder har den senaste tiden varit föremål för en ingående granskning och diskussion. Speciellt har fokus legat på de s.k. okonventionella spaningsmetoderna där bevis/brottprovokation varit i centrum för den senaste tidens debatt. Sverige har genom en allt högre frekventerad grov brottslighet anammat de utländska influenser där man börjat skärpa lagstiftningen samt ge den operativa delen av polisväsendet allt kraftigare resurser för att kunna hålla jämna steg med utvecklingen bland kriminella grupperingar. Kriminella grupperingar som allt mer blivit landsöverskridande och samtidigt orsakar problem och kostnader för samhället och för vårt rättsväsende som helhet. Ett aktuellt fall som varit uppe för prövning i Eskilstuna tingsrätt och senare Svea Hovrätt visar på svårigheter i bedömandet över vad som anses vara tillåtet respektive otillåtet. Målet handlade om en polisman som använt sig av provokativa åtgärder för att komma tillrätta med bl.a. grov narkotika brottslighet och grovt vapenbrott. Tingsrätten fann i den delen vid en samlad bedömning att polismannen i strid mot reglerna använt sig av en civil person som infiltratör och att de gemensamt och i samförstånd genom otillåtna brottsprovokationer som även innefattat egna brott främjat andras kokainbrottslighet på så sätt som åklagaren påstått. Polismannen dömdes av tingsrätten till 4 års fängelse för bl.a. grovt tjänstefel, medhjälp till grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott Eskilstuna Tingsrätt, B 204-04.. Målet överklagades till Svea hovrätt som kom till en annan bedömning ifråga om narkotikabrottsligheten. Hovrätten fann inte stöd för att det förekommit någon form av otillåten provokativ aktivitet från Polismyndigheten i Stockholms län genom polismannen avseende det påstådda narkotikabrottet Svea Hovrätt, mål B 8476-04.. Att notera i Hovrättens dom är att ett hovrättsråd samt en nämndeman var skiljaktig i ansvarsdelen avseende åtalspunkten grovt vapenbrott. Målet har i skrivande stund överklagats av åklagaren till Högsta Domstolen. I belysningen av detta rättsfall har det visat sig att bevis/brottsprovokation är en eller har blivit ett vanligt förekommande inslag i det moderna polisarbetet, när det handlar om kriminella sällskap som är svåra att nå insikt i med hjälp av konventionella spaningsmetoder. I uppsatsen förs diskussionen om svårigheterna för domstolar att ta ställning till konsekvenserna av polisens okonventionella spaningsmetoder. Dels finns ett ''luddigt'' regelverk att tolka, dels finns doktrin och praxis som ger stöd för olika inriktningar - sammantaget kan man nästan säga att beroende på situationen så går det nästan alltid att ''laga efter lägenhet'' och dessutom finna stöd för det. Behovet kan därför nästan sägas vara skriande - att finna en lagstiftning, som för polisens del, är så klar och tydlig att de känner trygghet i sin arbetsmetod och för medborgarna i övrigt att de känner trygghet för att inte intrånget den personliga integriteten, som dessa arbetsmetoder medför, förorsakar dem större skada än vad som står att vinna med densamma. I uppsatsen utpekas också de risker med att bruka civila ''agenter'' i alltför stor utsträckning då dessa inte anses ha den utbildning som krävs för denna verksamhet. I kölvattnet kring detta finns då frågan om bevisen tillförlitlighet samt hur domstolarna värderar dessa. Bör en domstol ha ett redskap som ger dem rätt att avvisa bevis som åtkommits på oegentligt sätt? Bör polisen få använda sig av ren brottsprovokation som arbetsmetod? Vad är riskerna med ett sådant lagförslag? Hur har man behandlat frågan i Danmark? Detta är några av de frågeställningar som behandlas och analyseras i denna uppsats.