Direkt skatt och fri rörlighet för kapital mellan EU och tredje land

Sammanfattning: Det finns inte några utryckliga bestämmelser i EG-fördraget om harmonisering eller samordning av den direkta beskattningen inom unionen. Eftersom en mindre förmånlig skatterättslig behandling kan verka hämmande på viljan att utföra gränsöverskridande transaktioner, kan nationella direkta skatteregler dock i praktiken utgöra hinder för gemenskapens målsättning att upprätta en öppen och effektiv inre marknad. I avsikt att avvärja begränsningar för den fria rörligheten inom unionen driver EG-domstolen den gemenskapsrättsliga utvecklingen på området framåt genom en pragmatisk tillämpning av de grund¬läggande friheterna. Medlems¬staterna har i stort sett accepterat domstolens ingripanden, trots att den direkta beskattningen är ett område där medlemmarna mer än annars vill värna om sin rätt till självbestämmande. Frågan är dock mer kontroversiell för medlemsstaterna när det gäller tillämpningen av den fria rörligheten för kapital i enlighet med artikel 56.1 EGF, vilken är den enda fördragsfrihet som är tillämplig även i förhållande till tredje land. På grund av de potentiella effekter som en fullständig liberalisering av kapitalrörelser till och från tredje land kan få för medlemsstaternas möjlighet att självständigt anta lagstiftning är frågan särskilt kontroversiell när den avser den direkta beskattningen. På grund av åsiktsskillnader om hur bestämmelsen skall tolkas föreligger ännu stor osäkerhet om hur tillämpningen skall se ut. Uppenbart är dock att man inte per automatik kan utgå från att den praxis som finns avseende fria kapitalrörelser inom unionen är direkt tillämplig även vid tredjelandsrelationer. Av praxis kan man se att EG-domstolen – kanske med den heta rättspolitiska debatten i åtanke – har varit avvaktande i sin hållning. Hittills har inte någon nationell direkt skatteregel underkänts med motiveringen att den utgjort hinder för fria kapitalrörelser till och från länder utanför unionen. Domstolen har istället genom praxis väsentligt begränsat möjligheten att överhuvudtaget tillämpa artikel 56.1 EGF i tredjelandsrelationer. Under de senare åren har man sett en markant ökning av antalet avgöranden på området. Detta tyder på att det finns en önskan om större klarhet i frågan och det är troligt att mer praxis kommer inom en snar framtid.