Sanningen om amningen

Sammanfattning: Amning är en företeelse som anses vara en hälsofråga på nationell, internationell och global nivå. Många kvinnor upplever sig pressade till att amma, och staten och internationella organisationer oroar sig för att amningsfrekvenser går ner. Inom vården betraktas amning dels som en lärandeprocess som kan avgränsas genom olika instruktioner och restriktioner, dels som någonting naturligt och biologiskt som alla mammor kan. Den amningsfrämjande verksamheten som ska genomsyra svensk sjukvård idag, är dubbeltydig. Stöd och utbildning anses nödvändigt för en fungerande amning men den amningsfrämjande policyn vilar på antagandet att alla (kvinnor) kan amma. När amningens fördelar lyfts fram ligger fokus på bröstmjölken som också likställs med amning. Den kvinnliga kroppen förväntas producera bröstmjölk och samtidigt bete sig på vissa specifika sätt i relation till amningspraktiken och detta blir en effektiv kontrollmekanism. Amningspraktiken betraktas både som en mycket komplicerad företeelse, samtidigt som den ses som mycket enkel. Instruktioner och råd formuleras i välmening att förhindra problem med kroppen och på så sätt säkrar styrningsmekanismerna kontrollen över amningen. Personer inom vården anses vara de som har kunskap om amning. Uppsatsen utreder hur amning betraktas inom vårdkedjan och hur dessa föreställningar ligger till grund för det som förmedlas till föräldrar. Jag undersöker de restriktioner, instruktioner och rekommendationer som tillsammans konstruerar amning som företeelse. Syftet med uppsatsen är att ge en bild av vad föräldrar möter för information och föreställningar om amning i relation till vårdkedjan.