Fast etableringsställe : -en undersökning av definitionen i artikel 11 Rådets genomförandeförordning 282/2011

Sammanfattning: Mervärdesskatt är en indirekt skatt som i det slutliga skedet endast ska belasta den köpande konsumenten. Reglerna på området skiljer på försäljning av varor respektive tjänster samt huruvida köparen är en beskattningsbar person eller inte. Gällande tjänster gör huvudregeln gällande att om köparen är en beskattningsbar person med säte i en annan medlemsstat än där säljaren är etablerad, ska transaktionen mervärdesbeskattas i den stat inom vilken köparen har etablerat sätet för sin verksamhet. Då köparen är en icke-beskattningsbar person gäller det motsatta; mervärdesbeskattning sker då i det land där säljaren är etablerad. Enligt dessa regler förefaller det enkelt att avgöra vilken medlemsstat som innehar beskattningsrätten för en viss transaktion.Något som i praktiken försvårar bedömningen av var mervärdesskatten slutligen ska erläggas är fall då en tjänst kan påstås tillhandahållen till eller från en annan plats än verksamhetens säte. För att undvika konflikter gällande uppdelningen av beskattningsrätten finns, utöver sätet, också ett antal alternativa anknytningspunkter genom vilka platsen för beskattning kan fastställas. En sådan anknytningspunkt är fasta etableringsställen. Termen återfinns både i nationell lagstiftning och i mervärdesskattedirektivet. Om en fast etablering föreligger kan beskattningsrätten av de tjänster som sålts eller mottagits av etableringen bestämmas till platsen på vilken denna är belägen. Att kunna avgöra vad som utgör en fast etablering kan därmed bli av stor vikt för uppdelningen av beskattningsrätten. För att underlätta bedömningen av fasta etableringar har kraven på dessa tydliggjorts i artikel 11 i genomförandeförordning 282/2011. Av artikeln framgår ett antal kriterier vilka samtliga ska vara uppfyllda för att en fast etablering ska föreligga. Begreppet fast etableringsställen definieras i förordningen som varje annat etableringsställe än verksamhetens säte, som har en tillräcklig grad av varaktighet och en lämplig struktur avseende personella och tekniska resurser för att tillhandahålla alternativt mottaga och använda gällande tjänster i sin verksamhet.Syftet med denna uppsats är att undersöka när kriterierna för ett fast etableringsställe kan anses vara uppfyllda. Då gällande lagstiftning inte ensamt ger svar krävs en undersökning av EUD:s praxis på området. För att besvara syftet har därför en analys av varje kriterium gjorts med vägledning av bedömningar gjorda av EUD. För att uppnå syftet har vi kombinerat rättsdogmatisk och EU-rättslig metod. Den rättsdogmatiska metoden har vi använt för att systematisera det undersökta materialet och rekonstruera vår tolkning av gällande rätt. Tolkningen av det utvalda materialet har gjorts utifrån den EU-rättsliga metoden. En kombination av de två metoderna krävs enligt oss för att ha möjlighet att besvara syftet eftersom EUD:s bedömningar är de som sedan enhetligt ska tillämpas i alla medlemsstater.Efter att ha studerat kriterierna för en fast etablering kan det konstateras att dessa med tiden både har utvecklats och förändrats. Fasta etableringar ska kunna tillhandahålla alternativt mottaga och använda aktuella tjänster i sin verksamhet. Svårigheten i att bedöma förekomsten av en fast etablering beror främst på att de tjänster som mottages och tillhandahålls varierar kraftigt avseende såväl omfattning som typ. Bedömningen av vilka resurser som krävs för tillhandahållandet eller mottagandet, såväl som sättet på vilket dessa resurser ska förfogas över, måste därför alltid göras mot bakgrund av de aktuella omständigheterna. För att underlätta bedömningen kan ett tillhandahållande av en tjänst delas upp i ett antal moment. Dessa moment kan vara av två typer: huvudsakliga och underordnade. På en fast etablering ska alla resurser som krävs för fullgörandet av huvudsakliga moment finnas och förfogas över såsom att de vore etableringens egna. För resurser som endast erfordras vid fullgörandet av underordnade moment förefaller kraven avseende både närvaro och förfogande att vara lägre ställda. Något som vi finner ytterligare försvårar bedömningen av fasta etableringar är tillhandahållanden eller mottaganden av digitala tjänster. Det har, avseende digitala tjänster, visat sig vara svårt att för det första avgöra vilka resurser som krävs eller används i tillhandahållandet och för det andra att avgöra var dessa är placerade.Det är det faktiska förfogandet över resurser som är avgörande vid bedömningen av fasta etableringar. En fast etablering kan därmed uppnås genom nyttjande av resurser som rättsligt tillhör någon annan. För att så ska bli fallet måste dock resurserna förfogas över på samma sätt som om de vore egna. Sådant förfogande kan uppnås genom avtal som gäller för en lång tid och som inte kan sägas upp med kort varsel. Under vissa speciella omständigheter kan också förfogande genom ett dotterbolag innebära att dotterbolaget utgör en fast etablering till moderbolaget. En etablering genom dotterbolag förutsätter att dess självbestämmanderätt inskränks till den grad att dotterbolaget endast kan betraktas som en förlängning av moderbolaget.