Vem - och varför - är den psykiskt sjuka brottslingen? - En genealogisk studie av den svenska hanteringen av psykiskt sjuka lagöverträdare

Sammanfattning: I den svenska straffrätten döms allvarligt psykiskt störda brottslingar i regel till rättspsykiatrisk vård istället för fängelse. Om brottet anses ha begåtts ”under påverkan av” den allvarliga psykiska störningen så kan domen förenas med beslut om särskild utskrivningsprövning, vilket innebär att förvaltningsrätten beslutar om utskrivning när den bedömer att individen inte längre har ett vårdbehov och inte längre utgör en samhällsfara. Mitt arbete har till syfte att undersöka hur det kommer sig att vi särbehandlar psykiskt sjuka människor inom straffrätten och vilka idéer och föreställningar om psykiskt sjuka brottslingar detta ger uttryck för. Jag intresserar mig även för vilka subjektspositioner som möjliggörs för psykiskt sjuka brottslingar genom den statliga diskursen. Undersökningens material utgörs av tre förarbeten som rör hanteringen av psykiskt sjuka lagöverträdare: prop. 1962:10, prop. 1990/91:58 samt SOU 2012:17. Materialet bearbetas med hjälp av en genealogisk metod, vilket innebär att undersöka hur det gällande systemet blivit möjligt. För att tolka och analysera innehållet i förarbetena används framförallt teorier om subjektskap och makt samt säkerhet och risk. Resultatet av undersökningen visar att psykiskt sjuka människor har omtalats som farliga och oberäkneliga, men även som ömkansvärda och i behov av vård. Genom att framställa de aktuella individerna som farliga framstår det som legitimt att bemöta dem med repression. Genom att tala om ett vårdbehov motiverar man att utsätta personerna för tvångsvård – en sjukdom kan nämligen aldrig vara ett positivt tillstånd, och att korrigera detta tillstånd är därmed alltid något bra. Sedan upplysningstiden har vi i vår kultur lagt stort värde vid rationalitet och vi har en kulturell förståelse av människans utmärkande drag som förnuftet. Att karakterisera psykiskt sjuka människor som oberäkneliga eller irrationella är därför ett sätt att framställa dem som mindre mänskliga, och därmed mindre förtjänta av rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Särbehandlingen av psykiskt sjuka lagöverträdare i den svenska straffrätten har motiverats av att det skulle finnas ett samhälleligt behov av skydd från dessa personer samt att personen skulle ha behov av psykiatrisk vård. Forskningen visar att psykiskt sjuka personer inte är farligare än andra samhällsgrupper och att fördelarna med tvångsvård är tveksamma. Istället föreslår jag att systemet kan vara motiverat av statens intresse av att hantera en besvärlig samhällsgrupp, samt av att ge sken av att man gör effektiva insatser mot brottslighet. Detta åstadkoms genom att framställa psykiskt sjuka människor som en risk och sedan neutralisera denna risk genom frihetsberövning. ”Brottsprevention” är nämligen inte en term som är reserverad för insatser med en preventiv effekt, snarare visar det vem som har makten att definiera vad som utgör problem och vad som är en rimlig lösning. I vårt samhälle är det juridiken och medicinen som har makt att definiera avvikelse. Läkare tillskrivs en roll som vårdare och hjälpare i vår kultur och tvångsvården blir genom dessa associationer behäftad med positiva konnotationer i det allmänna medvetandet. Den statliga diskursen kring psykisk sjukdom och brott försätter individerna i en subjektsposition av att utgöra en latent fara. De ses också som ”sjuka” och oförmögna att fatta egna beslut om sin egen vård. Till sist blir de även syndabockar i vårt kollektiva sökande efter en källa till de risker och hot vi upplever i samhället.