Minskning av långa häktningstider : En kritisk analys av utformning och tillämpning av det svenska häktningsinstitutet som orsak till långa häktningstider och huruvida regeringens förslag kan minska dessa häktningstider

Sammanfattning: Häktning är ett av de mest ingripande tvångsmedel som staten kan vidta gentemot enenskild person. I kombination med restriktionsanvändning riskerar det att kränka ett flertalav den enskildes grundlagsskyddade rättigheter. Att reglera en häktningslagstiftninginnebär att göra en noggrann avvägning mellan de brottsutredande myndigheternas möjlighetertill en effektiv utredning samt lagföring och den enskildes skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Med en så ingripande åtgärd mot en ännu ej dömd person är det av största vikt att ställa höga krav på reglering och tillämpning av tvångsmedlet och dess överensstämmande med grundläggande principer och rättigheter. Senaste årens ökningav häktningstider är således oroande och kräver förändring. Sverige har under flera decennier fått återkommande och omfattande kritik för sin regleringkring häktning. Kritiken har riktat sig mot att det inte finns någon övre tidsgränsför hur länge en person kan sitta häktad, en omfattande restriktionsanvändning samt avsaknaden av effektiva alternativa tvångsmedel till häktning. Till följd av kritiken presenterade regeringen år 2020 ett flertal förslag som syftade till en effektivare häktningsreglering. I min framställning kommer jag ta sikte på möjligheterna att minska de långa häktningstiderna.Flertalet av förslagen har indirekt betydelse för möjligheterna att minska delånga häktningstiderna och det mest omdebatterade förslaget är det om införandet av enövre tidsgräns för hur länge man får sitta häktad.I min slutsats argumenterar jag för att nuvarande utformning och tillämpning av häktningsregleringenkan antas strida mot överordnad rätt och i viss mån vara anledningen tillde långa häktningstiderna. Jag ställer mig positiv till de förslag regeringen presenterar isyfte att förändra nuvarande häktningslagstiftning. Jag tror det finns en stor sannolikhet för att förslagen kommer kunna leda till minskade häktningstider. Samtidigt ställer jag mig tveksam till i vilken utsträckning den maxtidsgräns som presenteras kommer lösasamma problem. Visserligen anser jag att den gräns som presenteras är viktig ur legalitetssynpunkt, men att den inte i tillräcklig utsträckning avhjälper den proportionalitetsproblematik som förekommer. Jag är inte heller övertygad om att häktningstiderna faktiskt kommer minska till följd av införandet av denna gräns. Konsekvenserna av förslagen innebär på det stora hela en minskad användning av häktning, en mindre godtycklig häktningsprocess och minskade häktningstider. Förhoppningen är att förslagen i viss mån kommer underlätta för åklagare och domstol vid beslut om häktning och särskilt bedömningen av huruvida häktningen är proportionerlig eller ej. Jag menar emellertid att mer kan göras för att komma tillrätta med nuvarande häktningsregleringoch långa häktningstider varför ytterligare förslag på förändring kommer presenterasi denna framställning.