Beskattning av förtäckta förmåner

Sammanfattning: SKV har sedan en lång tid tillbaka varit av uppfattningen att ägare till fåmansföretag ska förmånsbeskattas för dispositionsrätten till rörelsefrämmande egendom oavsett faktiskt nyttjande. När det gäller rörelsetillgångar i fåmansföretag anser SKV att sådan egendom som huvudregel endast ska förmånsbeskattas i de fall där faktiskt nyttjande ägt rum. I de fall där rörelsetillgångar på olika sätt kan tänkas stå till en delägares disposition anser SKV att det kan antas finnas en viss presumtion för att egendom av detta slag nyttjas privat om inte egendomen används löpande i verksamheten. Då förmånsbeskattningen sker utifrån allmänna regler på förmånsbeskattningsområdet är det framförallt tolkningen av uttalanden i propositionerna 1993/94:90 och 1999/2000:15 samt rättspraxis på området som är avgörande för tolkning av rättsläget. I vissa fall har SKV drivit rättsfall med uppfattningen att en delägare eller en anställd som har fortlöpande dispositionsrätt till fritidshus eller annan ”dyrare egendom” ska förmånsbeskattas oavsett det faktiska utnyttjandet. Exempelvis har SKV i mål nr 2903-05 och 2962-2963-06 försökt att förmånsbeskatta subjekt på grundval av enbart dispositionsrätten trots att egendomen ifråga var att anse såsom rörelsetillgångar. I dessa mål finns det därför anledning att anta att SKV inte tolkar sina egna riktlinjer på ett korrekt sätt. Gemensamt för de i rättfallstudien refererade målen är framförallt att domstolarna inte anser att RÅ 2002 ref 53 går att tillämpa på situationerna i de enskilda målen, trots att sakomständigheterna inte är helt olika. Det framstår som att underinstanserna inte anser att en förmånsbeskattning grundad enbart på dispositionsrätten verkar rimlig. Vidare verkar det som att domstolarna anser, till skillnad från SKV, att om ”dyrare egendom” anskaffats i ett fåmansföretag och denna egendom är att anse såsom rörelsetillgång, så finns ingen presumtion för förmånsbeskattning på grundval av dispositionsrätten. I examensarbetet har även rättspraxis rörande bevisbördan och värdering av en förmåns marknadsvärde i taxeringsmål behandlats. Ett antal avgöranden från HFD har resulterat i en mer omfattande bevisbörda för den skatteskyldige i taxeringsmål. HFD har vidgat tillämpningen av presumtionen om omvänd bevisbörda till att inte enbart gälla bilförmåner såsom i RÅ 2001 ref 22, utan även tillgångar som kan anses lämpa sig väl för privat användning. Omvänd bevisbörda har även ansetts gälla vid frågan om driftsmedel för transport vid en presumtion om bilförmån. I bevisbördehänseende har det därmed kommit att ställas allt större krav på att den skatteskyldige gentemot det allmänna ska kunna visa på omständigheter som gör det sannolikt att inte han på olika sätt nyttjat en egendom som han har haft dispositionsrätt till. Ifråga om hur en förmån ska värderas till ett marknadsvärde vid taxering avses marknadsvärdet som utgångspunkt vara det pris som den skatteskyldige på orten fått betala om han själv anskaffat egendomen eller tjänsten på den öppna marknaden. Även om huvudprincipen torde vara tillämplig i de flesta fall verkar den kunna frångås om det finns ”speciella omständigheter” i det enskilda fallet. Utöver de situationer som är beskrivna i de i uppsatsen refererade målen är det svårt att spekulera i innebörden av ”speciella omständigheter” och i vilka andra situationer rekvisitet kan vara tillämpligt framstår det som att vad som är att anse såsom ”speciell omständigheter” grundar sig på en subjektiv tolkning av omständigheterna i de enskilda målen.