Medvetenhet - det juridiska ansvarets yttersta gräns

Sammanfattning: I svensk rätt utgörs den yttersta gränsen för ansvar av ett krav på tillräcklig medvetenhet. I denna uppsats utforskas den historiska och teoretiska bakgrunden till begreppet. Här presenteras det medvetenhetsbegrepp som framträder i doktrin och rättspraxis. Här förs också en diskussion om hur väl medvetenhetsbegreppet överensstämmer med de allmänna rättsliga principer som kräver förutsägbarhet, likhet inför lagen och skuld som förutsättning för straffrättsligt ansvar. Sedan Brottsbalkens ikraftträdande 1965 bedöms alla människor ha juridisk ansvarsförmåga. För att dömas för brott krävs dock att man uppfyller kravet på uppsåt. Uppsåtskravet förutsätter i sin tur en viss kognitiv förmåga hos gärningspersonen. I doktrinen uttrycks den kognitiva förmågan så att gärningspersonen ska ha haft insikt eller tillräcklig kännedom. Uppsåtskravet innehåller också ett voluntativt element, gärningspersonen ska ha en viss inställning till handlingen. I äldre doktrin talar man om en viljeakt. För att skildra det medvetenhetsbegrepp som framträder i rättspraxis innehåller uppsatsen en studie av 19 rättsfall från Högsta domstolen och hovrätterna. Bilden av medvetenhet som framträder är splittrad, särskilt när det gäller tillstånd av tillfällig sinnesförvirring. Medvetenhet handlar här snarare om att gärningspersonen inte är medvetslös och kravet förefaller ställas lägre än i doktrinen. En komplicerad psykisk störning i kombination med ett allvarligt brott verkar i hög grad leda till att kravet på medvetenhet anses uppfyllt av domstolen. Det är dock mycket svårt att utläsa vilka faktorer som ligger till grund för bedömningen. I några fall blir läkarutlåtanden avgörande, i andra fall spelar handlandets yttre kännetecken en avgörande roll i bedömningen. I och med Brottsbalkens införande tog man tydligt ställning för en ordning som gav begreppen ansvar och skuld minskad betydelse i det straffrättsliga sammanhanget. De psykiskt störda skulle inte längre särbehandlas i ansvarsledet utan i påföljdsledet. I stället för en enhetlig teoretisk bakgrund framträder en tydlig intressekonflikt mellan de ideologiska ställningstaganden som låg till grund för Brottsbalken, och ett medvetenhetsbegrepp som tillämpas enhetligt, präglat av skuld- och konformitetsprincipen. En intressekonflikt som borde hanteras på lagstiftningsnivå men som idag utkämpas i de enskilda fallen i domstolarna, i och med just medvetenhetsbedömningen. En konflikt som drabbar rättssäkerheten för dem som är föremål för bedömningen. Resultatet närmar sig ett medvetenhetsbegrepp som ligger långt ifrån traditionella föreställningar om skuld och ansvar och som anpassas efter det ställningstagande om effektivt juridiskt ansvar som domstolen finner lämpligt i det enskilda fallet.