Brott mot barn. Från förhör till rättegång

Sammanfattning: Denna uppsats handlar om det lilla barnet i den stora rättsapparaten. 1979 förbjöd Sverige, som första landet i världen, barnaga och väldigt mycket har hänt på området sedan dess. Gällande barn görs undantag från principen om allas likhet inför lagen – barn skall särbehandlas positivt och hänsyn skall tas till barnets bästa. De senaste trettio åren har antalet inkomna anmälningar till polisen om misstänkt barnmisshandel fördubblats. Av dessa beräknas 70 % vara familjerelaterade. Socialtjänsten står för ca 25 % av anmälningarna och barnen själva står för ca 15 %. Övriga anmälare är t.ex. skola, förskola, sjukvård, föräldrar och utomstående. Utöver regler i brottsbalken skyddas barn av FN:s konvention om barnets rättigheter som ratificerades av Sverige 1990. Vid utredningar om brott mot barn skall barnets perspektiv stå i fokus och de vuxna skall sträva efter att alltid utgå från barnets bästa när åtgärder behöver vidtas. Vid bedömning av vad som är barnets bästa skall individuell hänsyn tas. Polisen bör åldersanpassa information till barnets ålder och mognad. Då en vårdnadshavare eller någon som står i nära relation till vårdnadshavarna misstänks för brott som kan föranleda fängelse skall en särskild företrädare utses för att ta tillvara barnets rätt under förundersökning och efterföljande rättegång. Är vårdnadshavarna inte gifta eller sammanboende under äktenskapsliknande former kan en av dem förordnas att ensam ta tillvara barnets rätt. Den särskilda företrädaren skall vara advokat, jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. Den som förordnas skall rent personigt vara särskilt lämplig för uppdraget. Rätten kan interimistiskt förordna en särskild företrädare om det kan vara nödvändigt. Detta sker främst i de fall föräldrarna inte vet om att det pågår en förundersökning i vilken de själva eller deras partner är misstänkta. Barnförhöret ställer extra höga krav på förhörsledaren som måste ta hänsyn till många olika parametrar såsom barnets ålder, utveckling, sociala situation m.m. Reglerna om förhör gör ingen skillnad mellan barn och vuxna, men det finns generella riktlinjer att förhålla sig till. De metoder som används vid barnförhör skiljer sig markant jämfört med andra förhör. Den som håller barnförhör bör ha barnkompetens och kunna skapa en förtroendefull relation till barnet under förhöret. Åklagaren bör alltid närvara vid barnförhör och även försvaret måste ges möjlighet att närvara för att kunna ställa kompletterande frågor eftersom barnet självt inte närvarar vid huvudförhandling. Av praktiska skäl är det viktigt att även socialtjänsten närvarar vid barnförhör i de fall ett akut omhändertagande kan komma i fråga. För att få barnet att fritt berätta så mycket som möjligt bör frågorna inledningsvis vara öppna för att därefter kompletteras med frågor av annan specifik karaktär. Förhörsmiljön bör vara anpassad efter barnet. Det finns många olika orsaker till att barnet kanske inte berättar om våld och övergrepp; det kan sakna någon att vända sig till, det kanske inte har förmågan att berätta, det kanske inte är medvetna om att det har utsatts för övergrepp, det kan tvivla på sin verklighetsuppfattning då man inom familjen inte talar om våldet, barnet kan ha känslor av skuld och skam och inte vilja berätta på grund av det m.m. Barns minnesfunktion fungerar inte som vuxnas och det kan också bidra till att barnet inte berättar. I förvaltningslagen finns en generell skyldighet för myndigheter att samverka. För att förbättra förundersökningskvalitén, de psykosociala insatserna till barnet och samverkan mellan de involverande myndigheterna ingår dessa i samverkan i gemensamma lokaler som ofta benämns Barnahus. I rätten spelas barnets förhör upp och barnet slipper därmed självt att närvara vid huvudförhandlingen. Ett förhör som spelas upp på video tillmäts något lägre bevisvärde än de domstolsförhör som genomförs på plats i rätten enligt principen om bevisomedelbarhet. Utöver det menar man också att förhöret inte uppfyller samma rättssäkerhetsstandard eftersom man inte vet hur förhöret har gått till. Ur bevisvärderingssynpunkt är det alltid att föredra att barnet självt framträder i rätten. Under förundersökningen ges barnet all tänkbar form av positiv särbehandling, men under rättegången, när det gäller innehåll och detaljrikedom i barnets utsaga likställs barnet med en vuxen. Enligt principen om allas likhet inför lagen är det svårt att särbehandla barnet positivt när barnets utsaga skall värderas.