Ond tro i varumärkesrätten : - En undersökning huruvida ond tros-bestämmelsen i varumärkeslagen är förenlig med varumärkesdirektivet

Detta är en Master-uppsats från Linköpings universitet/Filosofiska fakultetenLinköpings universitet/Affärsrätt

Författare: Stina Living; [2020]

Nyckelord: Juridik; Immaterialrätt; Varumärkesrätt; Ond tro; EU-rätt;

Sammanfattning: För att erhålla varumärkesskydd genom registrering krävs att det inte föreligger några absoluta eller relativa registreringshinder. VmL:s registreringshinder utgör även skäl till att ogiltigförklara ett redan registrerat varumärke. Ett relativt registreringshinder framgår av 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL, i vilken föreskrivs: ”Ett varumärke får inte registreras om varumärket kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan.” VmL innehåller emellertid inte något absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund mot registreringsansökningar som har skett i ond tro, trots att en sådan bestämmelse återfinns i VmD och är obligatorisk för EU:s medlemsländer att införa i den nationella lagstiftningen. I uppsatsen undersöks således huruvida VmL är förenlig med VmD vad gäller bestämmelserna om ond tro. I EU-domstolens rättspraxis har det visat sig att det inte behöver föreligga en förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken för att en ond tros-situation ska vara tillämplig, något många har trott. Bland andra har Sveriges lagstiftare gjort denna feltolkning, vilket kan utläsas i propositionen till VmL. I EU-praxis finns vidare flera exempel på när ond tro föreligger som en absolut grund, där det således inte råder förväxlingsrisk mellan två varumärken. Sådana situationer föreligger när en registreringsansökan har skett med oärliga avsikter, vilka inte är att anse som god affärssed, och som medför att konkurrensen snedvrids. Ett exempel på ett sådant agerande är när ett företag registrerar sitt varumärke i varu- och tjänsteklasser, vilka det inte avser att bruka varumärket inom. Genom utredningen kan konstateras att sådana situationer inte går att förhindra med hjälp av VmL, i och med att lagen inte innehåller en bestämmelse om ond tro som ett absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund. En direktivkonform tolkning är heller inte möjlig på grund av att bestämmelsen i VmL uttryckligen erfordrar förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken, för att ond tro ska kunna vara för handen. 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL är följaktligen varken förenlig med VmD eller med EU-domstolens rättspraxis.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)