I sökandet efter en grundton : en reflekterande berättelse om konceptuellt tänkande inom landskapsarkitektur

Sammanfattning: Landskapsarkitekter skulpterar, regisserar och komponerar våra livsmiljöer. Det är ett hantverk som kräver sin penna, sitt öra och ett känsligt sinne. Samtidigt befinner sig landskapsarkitekter i en kontext där en samhällelig utveckling knuffar regin in i stela processer och effektiviserade system (Bornemark 2018). I propositionen ”Politik för gestaltad livsmiljö” (Prop. 2017/18:110) (Kulturdepartementet 2018) presenteras ett helhetsgrepp om arbetet med den gestaltade livsmiljön som en nationell arkitekturpolicy där arkitektur, form, konst och design bland annat ska bidra till ett hållbart samhälle. Vad som är hållbart är inte alltid så lätt att mäta. I takt med att grönytor och offentliga rum minskar domineras de allt oftare av marknadskrafter och därmed försvagas deras roll som plats för folkets kulturyttringar (Gabrielsson 2007). Samtidigt överskuggar funktionella värden en förlorad uppfattning av miljöernas helhetsupplevelse och utformning (van Etteger et al. 2016). Landskapsarkitekters problemrymd benämns ibland som ”wicked problems”, det vill säga flerdimensionerade komplexa fält som är svåra att hantera med traditionellt linjära, analytiska och systemtekniska metoder (Ritchey 2012). För att bemöta de komplexa problem som landskapsarkitekter ställs inför undersöks det kreativa konceptet som design- och gestaltningsverktyg. Studien undersöker det kreativa konceptet och dess roll, uppkomst och utmärkande komponenter utifrån ett teoretiskt ramverk som komponerats utifrån en litterär studie baserat på både nordisk och engelskspråkig litteratur. Ramverket utgår från tre ben: konceptet som ett berättande instrument, meningsfull idé och estetisk möjliggörare. Genom intervjuer med verksamma praktiker undersöks konceptet därefter som verktyg vid gestaltning utifrån det teoretiska ramverket. Intervjuerna bearbetas om och presenteras som en novellsamling där samtal om process, yrkesroll och kreativitet diskuteras med autoetnografiska, fenomenologiska inslag. Studien visar hur verksamma praktiker orienterar sig i konceptbyggandet och hur verktyget bidrar till en tydlig process, med argumenterande kvalitéer. Studien synliggör även en upplevd kompetensbrist i abstrakt tänkande hos landskapsarkitekter och ett ökat behov av konstnärlig spännvidd i gestaltningsprocessen.