Att rädda sanningen genom en lögn : En studie av sagorna i Eyvind Johnsons Romanen om Olof

Sammanfattning:

Denna uppsats är en studie av Eyvind Johnsons användande av sagoformen i romansviten Romanen om Olof (1934-37), och behandlar de fyra sagor som infogats i verket. Utgångspunkten är Johnsons eget påstående att sagorna är "på sitt sätt det mest realistiska i boken". Studien syftar till att redogöra för hur sagorna fungerar som verklighetsskildringar, och på vilket sätt de är realistiska. Sagorna sätts i samband med Johnsons eget liv; eftersom detta ligger till grund för Romanen om Olofär den biografiska kontexten av stor vikt då man diskuterar verklighetsförankringen i sagorna. En enkel översikt över sagobegreppet och Johnsons sagors relation till den muntliga folkdiktningen presenteras även.

Att Johnsons sagor är realistiska har en dubbelbottnad innebörd; dels är de realistiska på så vis att de skildrar romanpersonernas andliga verklighet, något som för Johnson är omöjligt att göra i någon annan form. De är även realistiska på så sätt att de fungerar som omvägar till den sanning som är så pass känslomässigt laddad, att den blir för svår att konfrontera i klarspråk. Uppsatsen avslutas med en analys av den första sagan i ordningen, Sagan om dimman och lungsoten. Denna analys är ett försök att konkretisera de slutsatser som gjorts genom uppsatsen.