Rättens skyldighet att verka för en förlikning eller samförståndslösning : En studie om förlikningsverksamhet inom tingsrätterna

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar de svenska tingsrätternas skyldighet att verka för att parter når förlikning eller samförståndslösningar i tvistemål enligt 42 kap. 6 § 2 st. och 42 kap. 17 § 1 st. RB. I och med detta diskuteras och besvaras tre delfrågor. När bör rätten verka för förlikning eller annan samförståndslösning? Hur bör domaren agera för att få parterna att verka för förlikning eller annan samförståndslösning? När utgör domarens agerande i samband med förlikningsdiskussioner domarjäv? Till en början presenteras och diskuteras bakgrunden till rättens förlikningsverksamhet och hur förlikningsdiskussioner förs, samt vilka problem som kan uppstå i och med detta. Sedan ägnas ett längre avsnitt till att presentera och diskutera den praktiska förlikningsverksamheten. Avsnittet delas upp i ett antal vanligt förekommande frågor som domaren har att ta ställning till under förlikningsdiskussionen. I detta avsnitt jämförs även ett antal av de resultatsom framgår av doktrin med en statistisk undersökning över domarkårens förfarande under förlikningsdiskussionen. Sedan presenteras och diskuteras stadfästelsen av förlikningar och konsekvenserna av att domaren går utöver vad denne får göra i förlikningsdiskussionen. Avslutningsvis diskuteras och besvaras ovan nämnda frågeställningar i ljuset av det tidigare presenterade materialet. Uppsatsens övergripande slutsats är att förlikningsverksamheten i svenska tingsrätter är tillfredsställande trots att vissa rättssäkerhetsproblem kan uppkomma.