"En reformering av omedelbarhetsprincipen Användningen av polisförhör som bevisning i brottmål"

Sammanfattning: Omedelbarhetsprincipen innebär att domstolen enbart får grunda sin dom på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. 35 kap 15 § RB är en lagändring som trädde i kraft 1 januari 2022 och som medfört ett undantag till huvudregeln om omedelbarhet eftersom den gör gällande att “[i] brottmål får en berättelse som lämnats vid ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet och som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning åberopas som bevis i rättegången”, om det är lämpligt. Uppsatsen syftar till att undersöka hur omedelbarhetsprincipen påverkas av 35 kap 15 § RB. Detta uppnås genom en kvalitativ rättsfallsstudie som utreder dels hur domstolen ser på bevisning som åberopats enligt 35 kap 15 § RB, dels vilken betydelse dessa utsagor tillmäts jämfört med berättelser som lämnats vid huvudförhandlingen. På grundval av 18 tingsrättsmål som valdes ut eftersom förhörspersonens utsaga där skiljde sig åt mellan förundersökningen och förhöret vid huvudförhandlingen, så framkom tre situationer där 35 kap 15 § RB tillämpades. Dessa benämns i uppsatsen som målsägande-, vittnes- och tilltaladefallen. Utifrån rättsfallsstudien framgick det att utsagor som avgetts under förundersökningen ska värderas med försiktighet och får ett faktiskt bevisvärde under vissa givna förutsättningar. Om dessa är uppfyllda tillmäts 35 kap 15 § RB stor betydelse vid bevisvärderingen i de fall en förhörspersons utsagor skiljer sig åt mellan förundersökning och huvudförhandling eftersom domstolen då lagt polisförhöret till grund för sin dom. Detta resultat visar inte bara att omedelbarhetsprincipen påverkas, utan även principen om bevisomedelbarhet eftersom bevis enligt 35 kap 15 § RB läggs fram genom videouppspelning och inte muntligen, direkt inför rätten. I de fall ett polisförhör ligger till grund för rättens bedömning istället för förhöret vid huvudförhandlingen, så innebär det även att principen om bästa bevis går emot omedelbarhetsprincipen. I uppsatsen tas också rättspsykologisk forskning upp gällande presentationsformatets betydelse för hur en utsaga värderas. Forskningen visar huvudsakligen att den upplevda trovärdigheten av en person är högre om utsagan avges vid personlig närvaro jämfört med vid videouppspelning, men att möjligheterna att göra en korrekt bedömning av trovärdighet och tillförlitlighet inte påverkas av presentationsformatet.