RÄTTEN ATT BLI BORTGLÖMD : Ur ett rättighets- och rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning: Rätten att bli bortglömd uppstod under 2014 i.o.m. EU-domstolens avgörande, Costeja mot Google. Rättigheten i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (GDPR) blev under 2018 lag i samtliga 28 EU-länder. En av de viktigaste förändringarna via GDPR är den breda definitionen av personuppgifter. Under GDPR kan alla data som identifierar en person betraktas som personuppgifter. Biometriska data, genetiska data och data som rör enskildas kulturella eller ekonomiska aspekter ligger nu inom lagens område. Rätten att bli bortglömd stadgas i art. 17 GDPR och har medfört nya spelregler angående den enskildas integritet på internet. Syftet med GDPR är huvudsakligen att stärka individers befintliga rättigheter och se till att enskilda får mer kontroll över sina personuppgifter, men också att harmonisera EU:s regler om skydd av personuppgifter och därmed skapa affärsmöjligheter och främja innovation. GDPR är en besvärlig och svårtolkad uppsättning av bestämmelser att tillämpa. Ur den registrerades perspektiv är det viktigt att behandlingen sker korrekt från första början. Den stödjande och rådgivande rollen hos datainspektionen är således av stort värde, då kränkningar sällan kan läkas i efterhand. Det åligger den personuppgiftsansvariga att, i varje enskilt fall när den registrerade utövar rättigheten att bli bortglömd, bedöma om personuppgiften ska raderas eller inte. Personuppgiftsansvariga företag har dock ett eget intresse att begränsa tillämpningsområdet angående rättigheten, då sökresultatens träffsäkerhet minskar när rättigheten tillämpas. Det kan härav frågas om det verkligen är förmånligt att personuppgiftsansvariga företag utgör den s.k. första ”instansen” eftersom dessa organisationer kan anses vara partiska. Ett effektivt rättsmedel, i enlighet med art. 47 i rättighetsstadgan, utgör en vital del av att säkerställa att rätten att bli bortglöm. Detta arbete granskar och ifrågasätter om ett s.k. effektivt rättsmedel föreligger i Sverige.  Bestämmelser om riksdagens överlåtelse av beslutanderätt inom EU-samarbetet stadgas i svensk grundlag. Enligt grundlagen kan riksdagen inom ramen för samarbetet överlåta beslutanderätt som inte rör principer för statsskicket. Det är ostridigt att svenska offentlighetsprincipen utgör en av principerna för det svenska statsskicket. Det är även ostridigt att Sverige som medlem i EU fullt ut ska följa EU-rätten. Yttrandefriheten och den personliga integriteten är grundlagsskyddade rättigheter och kan ibland utgöra varandras motsatser. Yttrandefriheten skyddar våra demokratiska rättigheter att få yttra oss och ta del av information, medan rätten till personlig integritet skyddar oss från att inte förekomma i sammanhang där vi inte vill delta. GDPR stadgar att rätten till radering inte får strida emot bestämmelser om tryck- och yttrandefrihet. Detta arbete reder ut förhållandet mellan rätten att bli bortglömd och grundlagarna angående yttrande- och informationsfrihet samt offentlighetsprincipen.  GDPR gäller för alla organisationer, överallt i hela världen som behandlar personuppgifterna för EU-medborgare. En fråga som har uppstått är hur långt räckvidden rätten till radering sträcker sig. Det finns en oro att rätten bara är värt någonting om den gäller universellt. Annars blir den enskildas förflutna lätt synlig, trots att hen utnyttjat rätten till radering, för amerikanska kollegor eller till och med av en EU-medborgare som kan förfalska sin IP-adress till ett land (en domän) utanför EU. En viktig aspekt som detta arbete analyserar är således om andra länder utanför EU har gjort någon form av inkorporering angående rättigheten eller om åtminstone samhället har ansett att rätten att bli bortglömd borde föras in i deras rättsordning.