Vilka metoder används för att diagnostisera subklinisk mastit hos mjölkkor och hur väl fungerar dessa?

Sammanfattning: Mastit är ett stort problem för mjölkproducenter världen över. Mastiter ger försämrad djurvälfärd och stora ekonomiska förluster, både på grund av behandlingskostnader och minskad mjölkavkastning. Studier tyder på att det är de subkliniska mastiterna som kostar mest för bönderna, då de är vanligare än de kliniska fallen och leder till minskad mjölkproduktion. Dessa mastiter ger inga kliniska symtom eller synliga förändringar i mjölk och är därför svåra att diagnostisera. I USA är det vanligt med sintidsbehandling med antibiotika av alla kor för att minska mastitprevalensen. Detta är en ifrågasatt metod och alternativ för att hitta de kor som faktiskt behöver behandling efterfrågas. De vanligaste metoderna för att identifiera kor med subkliniska mastiter bygger på att hitta komponenter i mjölk som ökar vid inflammationer. Somatiska celler, laktatdehydrogenas, N-acetyl-β-D-glukosaminidas och akutfasproteiner är exempel på sådana. Även mjölkens förmåga att leda elektrisk ström kan vara en indikator på juverhälsa. I två studier som tas upp i denna översikt har man använt sig av flera parametrar för att bedöma juverhälsan.California mastitis test är en indirekt mätning av celltal i mjölken. Användningen är utbredd, men när det gäller att detektera subkliniska mastiter är specificitet och sensitivitet i genomsnitt relativt låga. Celltalsmätning med automatiska räknare ger något bättre resultat, men även här är det svårt att få bra värden då subkliniskt infekterade kor inte alltid får så pass höga celltal att de visar positivt i testet. Elektrisk konduktivitet bygger på att mjölkens joninnehåll förändras vid infektioner, men metoden är inte speciellt känslig och många infekterade kor undgår upptäckt. De nyare metoderna så som aktufasprotein-, LDH- och NAGas-mätning visar på goda resultat, men dessa är baserade på färre studier och mer forskning behövs. Metoder där man räknar in flera parametrar verkar öka chansen för att ställa rätt diagnos. För att utvärdera metoderna används oftast bakteriologi som kalibrering. Senare studier tyder dock på att realtids-PCR kan användas istället och att denna metod är både snabbare och ger bättre diagnostiska resultat.Det är viktigt att diagnostiska metoder är enkla att använda, inte alltför kostsamma och att de har tillräckligt bra specificitet och sensitivitet för att fylla sitt syfte.