Aladdin en hjälte eller en karikatyr? : En vetenskaplig undersökning som analyserar orientaliska stereotyper i barnfilmen Aladdin (1992) kontra den nyare versionen av Aladdin (2019)

Sammanfattning: Syftet med denna studie är att analysera hur Orienten framställs i Disneys Aladdin. Syftet är att titta på både en konnotativ och denotativ analysnivå och på så sätt se både en övergripande icke-västerländsk stereotyp samt en mer nyanserad bild av olika sorters framställningar som förekommer. Huvudfrågeställningen i denna studie är: Hur porträtteras Mellanösterns kultur i Aladdin 1992 och Aladdin 2019? För att besvara frågeställningen används kvalitativ innehållsanalytisk metod samt semiotik. Tillsammans med detta används teori kring stereotyper både som begrepp och i samband med populärkultur samt orientalismteorin och representationsteorin samt teori kring fenomenet den andre. Det material som studien kretsar kring är Disneys Aladdin (1992) och Aladdin (2019) då dessa filmer utspelar sig i en icke västerländsk miljö. De slutsatser som kan dras av analysen är att den generella bilden av kulturen i filmen är generaliserande vilket stämmer överens med Saids (2002) orientalismen. I scener och sekvenser , framförallt där vakter, handelsmän eller Jafar är inblandad, bekräftas den negativa stereotyp som Väst ger Öst även de i enighet med den orientalistiska teorin. De flesta karaktärer i filmen har samma symboliska och faktiska tillhörighet, med undantag från Aladdin, Jasmine och sultanen som detta enligt Halls representationsteorin om den andre framkommer tydligt. Huruvida karaktärens roll påverkar framställandet av karaktärens etnicitet går inte att svara på vilket enligt orientalismen är en del av neutraliseringen av den orientaliska kulturen. däremot finns ett tydligt samband mellan de egenskaper som ges till österländska och onda karaktärer samt symboliskt vita och goda karaktärer. Detta stämmer överens med representationsteorins principer. Studien kommer fram till att exotifiering, våld och sexualisering är de övergripande teman som är problematiska i filmerna fast på olika sätt. Aladdin från 1992 överdriver sin tolkning av Orienten på ett generaliserande sätt med klassiska symboliska objekt som är kopplade till Orienten och dess folk. Detta kan vara turbaner, svärd, kläder och utseende. Aladdin från 2019 har reducerat den tolkningen men istället komprimerat orienten till en exotisk, magisk plats där alla ser likadana ut. Båda versionerna speglar en osann bild av orienten baserat på föreställningar om den, men på två skilda sätt. Detta indikerar att en rörelse i hur Orienten och stereotypa bilder rör sig framåt men att det inte behöver betyda att stereotypa föreställningar försvinner utan snarare att de förändras.