Rättens ansvar vid precisionen av anklagelsen - En komparativ studie av svensk och amerikansk rätt i ljuset av EKMR

Sammanfattning: Rätten för en tilltalade att få information om de anklagelser som riktas mot honom eller henne är grundläggande för en rättvis rättegång. Trots detta kan dess efterlevnad i svensk rätt starkt ifrågasättas. Denna uppsats avser att behandla rättens ansvar vid precisionen av just anklagelsen. Genom att utvecklingen går mot ett större partsinflytande på rättens bekostnad har rollfördelningen i brottmål komplicerats. RB genomsyras förvisso av dispositionsprincipen, men det finns likväl områden där domstolens ledamöter ännu självständigt kan och ska agera. Efter inkorporerandet av EKMR har kraven på straffprocessen skärpts. Domaren har fått ta ett större ansvar för att garantera en rättvis rättegång. Det innebär att denne måste arbeta för att den tilltalade ska ha ett fullgott försvar. Därmed krävs bland annat att anklagelsen måste vara tydligt formulerad. Både åklagaren och domstolens ledamöter ska därför arbeta för att vaga gärningsbeskrivningar inte används. Dessutom måste domaren under rättegången genom den materiella processledningen verka för att allt relevant processmaterial har kontradicerats. När huvudförhandlingen avslutas fortsätter alltjämt skyldigheten för rätten att agera. Ledamöterna får inte grunda avgörandet på omständigheter som inte berörts under huvudförhandlingen. Dessutom ska ställningstaganden tydligt motiveras för att upplysa parterna om hur rätten har resonerat samt för att bistå båda sidorna inför en eventuell process i högre rätt. I Sverige har domstolarnas iakttagande av dessa skyldigheter ingalunda varit oproblematiskt. Ännu förekommer vaga gärningsbeskrivningar samt om-rubriceringar av rätten efter avslutad huvudförhandlingen utan att kontra-diktionen respekterats fullt ut. Detta grundar sig i mycket på att RB inte är anpassad till rättsutvecklingen, att svenska lagstiftare fortfarande är skeptiska till EKMR och att rättens ansvar i viss mån är oklart. I amerikansk rätt har domaren en tydligare roll och kontradiktionen har fått en större genomslagskraft. Dessutom har både lagstiftarna och allmänheten alltid varit måna om ett starkt rättighetsskydd för den enskilde medborgaren och därför har bland annat kravet på information till den anklagade fått ett konstitutionellt skydd. Genom inkorporeringen av EKMR fick Sverige en möjlighet att skapa samma starka skydd som USA. Svenska lagstiftare har dock alltjämt varit skeptiska till att ett sådant behov föreligger och till att anpassa svensk rätt därefter. Olika länder har därmed valt skilda förhållningssätt till rättighets-stadgor i allmänhet och rätten till underrättelse i synnerhet.