Kapitalskydd som borgenärsskydd i aktiebolagsrätten

Sammanfattning: Kännetecknande för aktiebolagsformen är aktieägarnas avsaknad av personligt ansvar. Detta skapar även förutsättningar för en intressekonflikt mellan aktiebolagets ägare och dess borgenärer där synen på samt incitamenten till såväl investeringar som risktagande kan skilja sig åt. Kapitalskyddssystemet utgör en central del av det aktiebolagsrättsliga borgenärsskyddet och kan betraktas som lagstiftarens sätt att hantera denna konflikt. Regleringen tar utgångspunkt i det bundna egna kapitalet och består i huvudsak av kravet på minsta aktiekapital, värdeöverföringsbegränsningar samt regler om tvångslikvidation vid kapitalbrist. Mot bakgrund av det föregående ämnar framställningen att utreda hur aktiebolagets borgenärer skyddas genom den aktiebolagsrättsliga regleringen samt hur behovet därav ser ut. Av stor relevans för detta är borgenärskollektivets närmare utformning. En kategorisering av aktiebolagets borgenärer kan göras avseende frivilliga respektive ofrivilliga borgenärer där åtskillnad görs utifrån huruvida det föreligger eller skulle kunna föreligga en kontraktuell relation med bolaget. Ytterligare en distinktion kan göras mellan anpassande och icke-anpassande borgenärer, för vilken borgenärens möjlighet att anpassa avtalsvillkoren utefter kostnad och risk står i centrum. Avseende hur bolagets borgenärer skyddas dras slutsatsen att borgenärer sannolikt inte kan förlita sig på att kapitalskyddsregleringen tillgodoser deras skyddsbehov. Särskilt aktiekapitalet och kapitalbristreglerna kan på goda grunder kritiseras ur ett borgenärsskyddshänseende. Många frivilliga och anpassande borgenärer kan därutöver i hög grad tillgodose sina skyddsbehov avtalsvägen medan det för ofrivilliga och icke-anpassande borgenärer saknas motsvarande möjlighet. Ytterligare en slutsats är att aktiebolagslagen tillhandahåller samma skydd åt alla borgenärer. Kapitalskyddssystemet får mot bakgrund av den betydande heterogeniteten bland aktiebolag och borgenärer ses som något av ett trubbigt medel för ett effektivt och ändamålsenligt borgenärsskydd. Gällande behovet av ett aktiebolagsrättsligt borgenärsskydd dras slutsatsen att ofrivilliga och icke-anpassande borgenärer är såväl mest skyddsvärda som i störst behov av ett lagreglerat skydd. Frivilliga och anpassande borgenärer kan antas självreglera i den mån regleringen inte tillgodoser deras skyddsbehov. I avsaknad av lagreglering hade omfattande självreglering krävts med stora transaktionskostnader till följd och ett lagreglerat borgenärsskydd bör således vara att föredra. En annan slutsats är att ett dispositiv borgenärsskydd medför större flexibilitet samtidigt som ett tvingande sådant skapar större förutsägbarhet och främst kan anses önskvärt i relation till icke-anpassande borgenärer. Ytterligare en slutsats är att en dynamisk reglering på substantiell ekonomisk bas sannolikt är att föredra framför en reglering på nominell bas, där det sistnämnda kännetecknar skyddet av det bunda egna kapitalet.