På sagolika skäl eller bortom varje rimligt tvivel? En straffprocessrättslig analys av ”Mordet vid busshållplatsen” och ”Årsta torg”

Sammanfattning: Högsta domstolen har i två brottmål – mord respektive försök till mord – prövat om det är ställt utom rimligt tvivel att de tilltalade har gjort sig skyldiga till de brott som åklagaren påstår. Gemensamt för rättsfallen är att bevisningen bygger på indiciebevisning. Den klassiska definitionen av indicier är att de utgör indirekta spår av en brottslig gärning som pekar mot en viss gärningsman. På grund av indiciers indirekta beviskaraktär kan ett indicium inte ensamt bevisa ett brott. Vid en första anblick kan rättssäkerheten tyckas konkurrera bort brottseffektiviteten, men genom att indicier samverkar i form av struktural bevisning möjliggörs en fällande dom grundad på indiciebevisning. Beviskravet i svensk rätt är dock högt ställt. För att utgången i ett brottmål ska bli en fällande dom måste det vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått ett brott. Vid gängrelaterad brottslighet är det inte sällan direkta bevis saknas, vittnen tiger och målen bygger på indicier. Från polis- och åklagarhåll har man länge beklagat sig över det höga beviskravet och anfört att det snarare krävs ”sagolika skäl” för en fällande dom. För en fällande dom grundad på indiciebevisning krävs att utredningen kan visa att den tilltalade har befunnit sig på eller i närheten av brottsplatsen, att denne haft möjlighet att utföra gärningen samt att annan alternativ gärningsman kan uteslutas. Rättsfallen Mordet vid busshållplatsen och Årsta torg har en central ställning i framställningen. Det första rättsfallet handlar om ett mord som inträffade vid en busshållplats i Märsta. I det andra målet hade två ordningsvakter blivit beskjutna när de färdades i en bil i närheten av Årsta torg. I analysen studeras den centrala bevisningens styrkor respektive svagheter i rättsfallen för att undersöka om Högsta domstolen har sänkt beviskravet. Vidare förs ett resonemang om avgörandena kommer att leda till fler fällande domar framöver. I analysen dras slutsatsen att avsaknad av luckor i utredningen i korrelation med förekomsten av flera indicier med högt bevisvärde tycks leda till att alternativa gärningsmän kan uteslutas. Det är svårt att uppfatta rättsfallen som ett sänkt beviskrav och avgörandena kommer troligen inte att få någon beaktansvärd betydelse för rättskipningen framöver.