Obligationsmarknaden och Baselfördragen

Sammanfattning: Det första Baselfördraget har kritiserats kraftigt för sin okänslighet för låntagares riskattribut. Empiriska undersökningar så som Arak, Corcoran 1996 visar hur låga risker hos kreditvärdiga aktörer passerar ouppmärksammade av banker. Hos obligationsmarknaden premieras dock de låga riskerna vilket speglas i lägre kreditkostnader för de kreditvärdiga aktörer som sökt sig dit. Uppsatsen utreder de förmodade framstegen inom Baselfördragen i deras förmåga att kvantifiera samt prisjustera för kreditrisk. I detta syfte definieras och testas tre kreditprissättningsmodeller. Modellerna är utformade för att representera Baselfördragen I och II. Utöver dessa två testas ytterligare en modell baserad på Basel II. Denna tredje modell är även löptidsjusterad efter Standard and Poors migrationsmatris för riskklassifiseringar. Modellerna testas efter förmåga att förklara empiriska observationer från obligationsmarknaden. Data är hämtat ifrån Merril-Lynch ( HYPERLINK "http://www.ml.com" www.ml.com) European High Grade Markets. Vi har valt att använda Merril-Lynch’s ”EMU Large Cap Corporate Index”. I statistiska tester framgår Basel I totala oförmåga att reflektera riskaspekter utöver förväntad förlust. Detta är således helt i linje med den tidigare framlagda kritiken mot Basel I. Anmärkningsvärt nog finner man att den modell som är framgångsrikast i att förklara observationerna på obligationsmarknaden (vår beroende variabel) är den modell baserad på Basel II. Den adderade riskvikten i den tredje modellen baserad på S&P migrationsmatris kan således hävdas göra modellen överkänslig för löptidseffekter. Ett rättvist omdöme är således att det nya ackordet kan antas med framgång angripa de nuvarande skillnader som observerats mellan obligationsmarknaden och bankernas kreditprissättning.