VÄLMÅENDE I ÅTGÄRDER INOM SYSSELSÄTTNINGSFASEN

Sammanfattning: I Sverige finns det en rad olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder vilka lyder under programmet för det som benämns som Jobb- och utvecklingsgarantin. Målet är att motverka framförallt långtidsarbetslöshet, vilket är definitionen för arbetslöshet som sträcker sig över 450 dagar. Man faller då inom ramen för den sista fasen inom programmet för Jobb- och utvecklingsgarantin, den så kallade ”sysselsättningsfasen”, tidigare kallad ”fas 3”, och ska då delta i en aktivitet, en sysselsättning, för att få behålla sin arbetslöshetsersättning. Syftet med den här uppsatsen är att genom en kvalitativ studie, med stöd av några välkända sociologiska teorier, undersöka hur elva långtidsarbetslösa individer upplever den sysselsättningsverksamhet de är deltagare i. Resultatet av studien visar att det som ses som centrala aspekter i syfte att uppnå välmående i sysselsättningen är social samvaro, meningsfulla aktiviteter som kan leda till arbete, frihet inom verksamheten samt respekt för individens förutsättningar. Studien visar att denna specifika sysselsättningsanordnare har lyckats med att i stor grad undvika de parametrar som kan anses vara avgörande för att en person ska uppleva det som kännetecknar upplevelsen av alienation (förfrämligande, utanförskap), isolering och ett normlöst beteende, vilka är de sociologiska begrepp som ger teoretiskt understöd till uppsatsen. Studien visar även att flertalet av de intervjuade är något avogt inställda till tvånget att behöva delta i en sysselsättningsanordning, helst vill de ha ett riktigt arbete, men ser en viss funktion med sysselsättningsåtgärden. Genom ett deltagande är det möjligt att undvika social isolering och meningslöshet med bristande rutiner som följd.